...var inte avsikten att utröna om testoffret blir NERVÖST av hotbilden, eller inte nervöst?

Det är ju rimligen det senare man vill åt - för att avgöra om vederbörande kan tänkas vidta snabba o förnuftiga motåtgärder...??!! Eller bara sitta där o bli allt skrajare.

Det jag vänder mig emot är de i nuläget ofta förekommande testerna av personlighetstyp som används vid anställningar av diverse slag. Tester för att bedöma simultankapacitet o.dyl. har jag ingen arbetsmässig erfarenhet av alls, men jag föreställer mig att dylika test är mer utslagsgivande än de som används för testning av personlighet. I kliniken används dylika personlighetstypstest också, men som en delmängd i den slutliga bedömningen. Det är dock mycket som skiljer den kliniska scenariot från ett anställningsscenario. Personen kommer inte sällan mer eller mindre självmant till testningen för att han eller hon upplever ett problem och kan därför antas vara mer angelägen om att vara sanningsenlig (vissa tester försöker dock korrigera även för "lögner", men trots detta får man anta att testerna fungerar bättre om någon är sanningsenlig), testerna är bara en delmängd av den slutliga diagnosen, diagnosen avser att fastställa något som uppfattas så avvikande att det kan betraktas som sjukdom eller störning, testerna och övriga grunder för diagnosen görs av personer med erfarenhet av problematiken, den slutliga diagnosen är ofta en sammanvägning av flera personers uppfattning (psykologens, psykiaterns - det är han/hon som ställer diagnosen, psykoterpeuter etc) osv.
Vid anställningar så försöker man använda testerna för att även sålla bort inte så allvarliga störningar, dvs det finns risk för övertolkning av testresultaten, personen som testas har ett incitament att ljuga, i vissa fall så är testerna den huvudsakliga grunden för valet av kandidater, endast någon enstaka persons uppfattning eller bedömning ligger till grund för klassificeringen, och allt detta görs av en person med en i sammanhanget inte osannolikt begränsad erfarenhet av personlighetsstörningar. Jmf med programmet "Uppdrag granskning" som berättade om två pojkar som blivit klassade som utvecklingsstörda med tydligt subnormal intelligens av en enstaka psykolog och på basen av detta placerats i särskola, trots att senare testning (jag tror t.o.m. att det fanns tidigare testning) visat att de hade språkproblem men i övrigt var normalbegåvade.
Naturligtvis hade det varit bra att med ett enkelt test och ett kort samtal kunna kunna sålla bort personer med olämpliga personlighetstyper vid anställningar, men jag misstänker att det positiva prediktiva värdet (sannolikheten att personen har en lättare personlighetsstörning om testet är postitivt för detta) respektive det negativa prediktiva värdet (sannolikheten att personen inte har någon lättare personlighetsstörning om testet anger att så inte är fallet) är relativt lågt resp. väldigt högt. Detta baserar jag på att testet används på personer som huvudsakligen fungerar bra i sin omgivning, dvs man kan förvänta sig en låg prevalens (förekomst) av personlighetsstörningar, att "diagnosen" inte utförs på ett så kontrollerat sätt som inom psykiatrin mm. Det betyder på ren svenska att en massa helt normala personer klassas som lättare personlighetsstörda och avskiljs från ett arbete där de skulle ha fungerat utmärkt. Orsaken till detta är ganska enkel. Även riktigt bra test ger upphov till detta om förekomsten av det som testas är i sammanhanget låg. Här har vi tester som inte alls är "riktigt bra" och det används för att i princip screena de som söker sig till ett arbete, och de som utfaller positivt i testet får inte någon mer chans. Inom screeningverksamhet är det att betrakta som ett kardinalfel, och det är trots allt fråga om en människas fortsatta liv och önskningar. Dessutom har de här testerna i allmänhet, vad jag förstått, en i sammanhanget ganska låg sensitivitet, dvs sannolikhet att utfalla postivit när personen har en allvarlig personlighetsstörning, och därmed helt säkert en betydligt sämre sensitivitet för inte så allvarliga störningar, vilket betyder att många av de här personerna passerar testet ändå. Jag tycker det känns som det blir väl mycket godtycke över bedömningarna.

Vad gäller DMT så har det, vad jag förstår, riktats mycket kritik mot just detta test, men naturligtvis säger det något om den testade personen. För att raljera kan man tex tänka sig att det visar hur nervös personen blir i den just aktuella anställningssituationen :-)

/erik