Man ser ofta i väder som detta (eller långt innan man kommer till detta)
notiser här om inställda körningar pga brandfaran, och tänker ... what the???

Det är inte så j-a länge sedan som vartenda skittåg på varenda bondbana drogs av vattenkokare. Om läget varit detsamma skulle ju huvudelen av landets befolkning vara brandmän upptagna med att släcka bränder längs järnvägarna, men så var det ju inte, så vad hände???

Inte är väl dagens jvg-personal så in i h-e mycket sämre på att köra ånglok även om man givetvis inte har samma rutin som sina föregångare.
Är det bara sämre banunderhåll, jag läste i boken om Stavsjö järnväg om kgl jvg-styrelsens krav på avverkad och risrensad mark kring banan för att tillåta ångdrift och den kvalitéen har man ju inte idag när slyet understundom piskar mot dieslarnas huvar..

Men, vad säger den samlade expertisen, varför sätter man eld på terränglådan i högre grad i dag än "back in the day". (Räknat i eldsvådor per körd lok-km)

Det kan ju också vara så att acceptansen för ångtågstrafikens baksidor var större i en tid där inga andra sätt stod till buds för att få till de transporter som krävdes för att få industrins hjul att snurra, än vad den är idag, när ångtåg körs för nöjes skull. Museitågsbranschen har inte råd med att ställa till en massa oreda - oavsett om det handlar om att sätta eld på skogen eller att åsamka trafikstörningar för "riktiga tåg".

I detta ingår till exempel att inte planera in ångtågsresor genom halva landet i tider då brandfaran i skog och mark är som störst...