Sjuttioårsminnet gör att bombningarna våren 1945 är mycket omskrivna nu. Enligt min WZ var det inte alltid att bomberna nådde de avsedda målen utan fälldes någon annan stans, ofta på civila mål.
Vanliga orsaker var:
Oerfarna piloter, många flög ju sin första och tyvärr även sista räd.
Rädsla för att bli nedskjutna av tyskt Flak, luftvärn.
Felnavigeringar, i fallet Basel behövde bomberna inte komma särskilt mycket fel heller.
Dessutom var amerikansk och brittisk praxis olika. Amerikanerna angrepp främst strategiska mål medan britterna även gärna bombade i avskräckande syfte, typ Dresden.

Fritz Moldens bok Fepolinsky & Waschlapski, skriven i Tom Sawyer-stil fastän ämnet är mycket allvarligt, innehåller en skrämmande beskrivning av ett flygangrepp på sidaan 234 ff. i DTV-utgåvan.

Det fanns egentligen inga navigationshjälpmedel på den här tiden varför man hade att välja mellan att flyga dagtid och bli nedskjuten eller flyga nattetid och inte vara säker på att komma rätt. Det var därför det var så viktigt att mörklägga bebyggelsen nattetid. Felnavigeringar var mycket vanliga!

Tyskland satte upp en primitiv radiofyranläggning för att kunna leda flygplanen nattetid mot viktiga mål på brittiska öarna medan britterna i sin tur byggde upp upplysta potemkinstäder för att lura de tyska bombflygarna.

Fel. Det fanns från 44 radarförsedda bombplan där radarn kunde användas för igenkänning av mål och girpunkter.

Däremot blev precisionen faktiskt sämre jämfört med den tidigare optiska tekni-ken inklusive navigation med död räkning.

Edit:
redan 1943 praktiserade 8th Air Force bombning på dagtid från ovan molnen.
Radarstöd navigation eller måligenkänning (snarare) användes.

Felradie: nästan 2 km med en hyfsad operatör och bra förinformation (hur ser olika punkter på marken ut på radarn exv.)