Fredagkväll i utlandet betyder inte helt sällan filmkväll med material från fosterlandet. Satt just och kikade på NOHABs reklamfilm från 1973 - https://www.youtube.com/watch?v=JQN733_Hm7g Klart sevärd, även om det inte är något direkt järnvägsrelaterat där.

Det som slår en när man sett ett par andra NOHAB-filmer som loktillverkning på 1960-talet ( https://www.youtube.com/watch?v=GvDOPm1_7ZY ) och på 1940-talet ( https://www.youtube.com/watch?v=riEpJV1aOjM ) är att man inte tillämpar principen "eat your own dog food" som man säger här.

Frånsett mindre lokomotorer (bl.a. Z43 och Z61-3) och vissa experimentlok (bl.a. T1, T6, T7, T45) så förefaller det ha varit klent med svenska motorer i vad som i övrigt är svenska lok.

Frågan som ställs är alltså varför NOHAB med dess kombinerade lok- och dieselkunnande samt deras långa serier av lok från 1950- till 1970-tal inte använde egna motorer. Är skillnaden mellan en marin- eller stationär generatordiesel såpass stor att det inte vore naturligt för NOHAB att utveckla en egen för exempelvis Mx, Di3 och T43 (med varianter och efterföljare) och på så sätt etablera sig som en starkare tillverkare av moderna lok ?

I filmen säger man (sant eller skryt) att man är "En av världens ledande tillverkare av medium size dieselmotorer". Det låter för mig som typiska motorer för diesellok. Kanske fel... ? Vad var det för övrigt som gjorde att denna framgångsrika (?) tillverkning imploderade och att NOHAB upplöstes i intet ?

Det sägs väl visserligen att fiaskot (?) med T45 och de i övrigt pålitliga Hedemora-dieslarna berodde på att de var dåligt anpassade för lok. Sant, undrar man ?