Man kan jämföra med Frisch i Danmark som sedan 30-talet gjort många motorer till fartyg, lok och motorvagnar. De var dock för svaga för My och liknande. Det blev i ställe marinmotor tillverkaren Burmeister och Wein som fick i uppdrag att utveckla de "Danske My". Något man säker hade klarat av om man haft samma budget och tid på sig som EMD men det hade man inte.

/Olof

Frichs fick ju chansen med de båda "Marilyn Monroe" och "My fair lady"-loken, My 1201 och 1202. Det gick inte alls bra. http://www.jernbanesider.dk/page13.html

Det är bara att inse att ingen kunde matcha EMD:s grova men skottsäkra konstruktion eller mäta sig med den erfarenhet ett världskrig ger, så kort tid efter. ASEA t ex fick lägga sig i T43:orna med resultatet att T44 beställdes helt enligt amerikansk spec. Det är ett underbetyg som heter duga och då är vi ändå inne på sent 50- och 60-tal.

Scania 812/815 är en skräpmotor med alldeles för svaga ramlager och otillräcklig smörjning i toppen.

Alla dieselhydrauliska och dieselelektriska lok och lokomotorer av svensk drivline-grundkonstruktion som dykt upp har haft en kort livstid bortsett från Z43-familjen som hade en bra växellåda som gjorde dem värda att satsa på. DEVAs motorvagnar/lok får väl kallas halvlyckade eftersom de har kunnat tjänstgöra åtminstone några år men de ligger effektmässigt på lokomotornivå i samtliga fall.

Hur ont det än gör att inse så är det så här att vi i Sverige inte kan bygga lok och det återspeglas i vår blygsamma export och våra många udda loktyper. Visst, vi har glänst till någon gång med intressanta prototyper men vi har inte förmått att utveckla dem till volymprodukter som haft på en öppen marknad att göra. Att vi alls sålt något vidare har mer med politik än kvalitet att göra.