- - - I hur stor utsträckning användes [S-tavlor] förr - säg 1970-talet och bakåt?

Som du ser av sammanställningen ovan kunde 'hinderpåle till slutväxel eller motsvarande punkt' alltid vara infartstågvägens slutpunkt fram till 1987. (Slutväxel = ’växel, till vars hinderpåle eller motsvarande punkt tåg längst kan gå utan att stänga av tågväg till annat tågspår’, förklaring 1959-1994.) På alla små stationer var en slutväxel lätt identifierbar, oftast detsamma som den tågspårsskiljande växeln i utfartsänden. S-tavla användes bara om det inte fanns någon tydlig slutväxel, eller om man av någon anledning måste ha infartstågvägens slutpunkt belägen före någon av de andra uppräknade punkterna. Det var förhållandevis sällsynt.

Det där med 'slutväxel' fungerade dock dåligt på stora stationer, t.ex. sådana som har tågspårsskiljande växlar "på mitten" (t.ex. Mjölby). I de ställverksområden som infördes med början för Stockholms ställverksområde på 1960-talet, fungerade det inte alls. Det var orsaken till 1987 års förändring (som väl rätteligen borde ha genomförts långt tidigare); enligt den ändringen fick bara riktigt små stationer (två tågspår, två tågspårsskiljande växlar) ha kvar 'hinderpåle till slutväxel eller motsvarande punkt' som slutpunkt. År 1994 slopade man alltså helt denna möjlighet, och S-tavla blev nödvändig på alla de små stationer som har tågvägens slutpunkt på annan plats än vid huvudsignal/slutpunktstopplykta i "stopp" eller en stoppbock.
/up

Tack för kompletteringen. Det innebär alltså att S-tavlor inte var sådär särdeles vanliga före 1987/1994.