Intressant att få läsa att 'En dag i Kurt Henschels liv 1964' så mycket påminner om förhållandena i Sverige den här tiden. Hur var motsvarande arbetsförhållanden i andra större europeiska länder exempelvis?

Får jag svara off-topic kan jag ge litet fakta från DSB 1976. Jag var där
efter ansökan en vecka som officiell SJ-stipendiat, för studier av trafikledningen. SJ chefer menade att DSB "gjorde mycket med små
resurser".

DSB lokförarkår bestod då av ca 1 800 man, varav ca 1 000 öster om Storabält.
Graderna lokomotivförer (två axelklaffstreck)och lyntogsförer (tre streck)
fanns. Det senare troligen taget av tyska "0berlokomotivführer". Växlings-
lokkörningen hade övergått till stationspersonal.

Personalfördelningen utfördes från tre kontor: Köpenhamn, Fredericia och
Århus. Med personal på ca 20 orter. Kontoren var öppna dagtid M-F, övrig tid skötte lokledaren även personalledningen. Han satt INTE hos tågledaren
utan nära personalen. Men hade stående telelinje till tl öppen.

Enbemanningen var nästan total. Först fr o m sth 141 krävdes två förare. Det förekom bara i MA-lyntogen (senare´silverpilarna´) Köpenhamn-Århus. Tågskyddsystem (ATC el dyl) saknades ännu.
S k strykande godståg framfördes från 1971 helt enbemannade, t ex Helsingör-Rödby. I s k arbejdende godstog medföljde konduktör, som mest var
växlare. Tågfinkorna hade dragits in och knr åkte på loket. Det rådde delade
meningar om detta skulle ske i fram- eller bakhytten.

Lokf i fast tur låg i rätt stora grupper: På Köpenhamn gbg 24-mans. Trots
de korta avstånden förekom flera överliggningar: T ex i Korsör Ti-F 0305-1130. Från
gt 9391 till IC-tåg 136, än samanvändes personalen.