Rökte i nian 1970 då jag gick i Hedvig, morsan sade att om och brorsan och jag lade av så skulle vi få varsitt körkort, det gjorde vi och fick varsin svänglapp. Provsmakade Ritmeister cigariller, ganska starka saker.
Någon rökning har det aldrig blivit mer.
Cigarillerna inköptes för veckopengen av surtanten i tobaksbutiken på Linnégatan 58, Lille mannen på Skeppargatan 74 hade upphört 1968(tobaksaffär).

Vad beträffar tågen var rökkupéerna ofta glest besatta på fjärrtågen, de flesta rökte i vestibulerna eller restaurangvagnen.

Men många satt i rökfritt men gick in i rök för att röka varvid det blev än rökigare där så fler rökare valde rökfritt och så blev det färre i rökare men ändå mer rök med dessa tillfälliga besökare.
Förhållandet ändrades också vartefter efterfrågan minskade , från början var det ungefär 50% rök men man gick ner till ca 25% (på 70-talet)
I restaurangvagnarna infördes rökfritt (vilket säkert även var till gagn för vagnens omsättning ) och så blev det rökfritt i vagnarna men man fick röka i vestibulerna. Så infördes helt rökstopp ombord och kvarvarande rökare hänvisades till stationsuppehåll för att få i sig något på perrongen.

Intressant att få minnet uppfriskat om rökvanorna på tågen. Men hur var det med min ursprungliga fråga i inlägget tidigare apropå den tyske lokföraren Henschels rökning i lokhytten? Var det OK också i våra svenska lok? Fanns det askkoppar? Och när - om det alls förbjöds - förbjöds rökning för lokförarna i hytterna?

Numer är säkert det här ett ickeproblen eftersom rökningen i samhället i stort inte är så vanlig som för 40-, 50-år sedan. Men jag kan tänka mig att det var ett mer akut problem förr. Det har ju funnits förbud av andra slag för SJ-personalen så jag tänker mig att rökning under körning inte var önskvärt i lokhytterna! 🚭