Äcklet Herman Kant, nyss avliden förresten, beskriver i sin självbiografiska bok Der Aufenthalt, hur han som krigsfånge spikade tillbaka järnvägsspår till normalspår i Polen. Ryssarna hade ju inte direkt någon brist på mänsklig arbetskraft. De visade ju om möjligt än mindre hänsyn än sin motståndare att utnyttja det de kom över. Troligtvis spikade de ut långa sträckor när de drog fram.

Det klart man spikade in , och spikade ut vilket bägge sidor gjorde efter bästa förmåga. Och man rev upp, sprängde broar och förstörde rullande materiel efter förmåga när man retirerade. Och man byggde nya lok och vagnar efter förmåga helt enkelt för att det var en fundamental sak i kriget att förflytta förnödenheter och transportbehovet var enormt.
Deportationen till utrotningsläger i Polen gav inte upphov till så mycket protester men några höga militärer hade dock invändningar mot dessa transporter med tåg. Inte för att man hade någon större empati med de deporterade utan för att man påpekade det jättelika transportbehovet för armén och det var där lok och vagnar behövdes.
Sverige var med lite i utkanten eftersom vi importerade kol från Tyskland vilket visade sig fungera enbart om vi själva tillhandahöll
vagnar att lasta i. Vagnar som noggrannt målades med svenska flaggan för att synas men ändå försvann en del i röran.