Det gick en skröna på Lidingö om att en Lidingövagn åkt fast i en radarkontroll utanför K1 på Lidingövägen. Tillåtet var 50 km/timme. Och nog kunde sista nattvagnen rulla på bra nedför Lidingövägen, speciellt när man sannolikt slapp stanna vid Storängsbotten.
Ulf Diehl

Fick man verkligen köra 50 på innerstadsspårvägen, jag hade gissat på 35 eller 40?

1939 kom besked från Överståthållarämbetet att följande maxhastigheter gällde "för de elektriska spårvägarna i Stockholm och därtill anslutna spårvägar i Stockholms län" (ÖÄ hade samarbetat med Länsstyrelsen och Väg- coh Vattenbyggnadsstyrelsen när man utfärdade sin resolution):

Spår i gata 35 km/h, undantag t ex Djursholmsbanans spår (som ju räknades som spårväg) 20 km/h, i de flesta nedförsbackar med lutning över 35 promille 20 km/h, i vissa fall dock 10 km/h samt diverse andra restriktioner

Egen banvall 40 km/h, tunnelbanan och Lindevägen - Örby dock 60 km/h

Vid infart till kurvor med radie under 40 meter gällde 15 km/h

Kanske höjdes hastighetsgränserna på gatuspår senare?

Ängbybanan fick 70 km/h från start 1944 och Nockebybanan 50 km/h 1952. Höjningen på Nockebybanan motiverades av SS med att man inte ville förlänga den totala restiden för de resenärer som efter att tunneltågstrafik införts blev tvingade att byta vid Alvik, samt att man bara skulle köra med Ängbyvagnar (och kanske någon enstaka Örbyvagn) som samtliga hade tryckluftsbroms och 120 mm breda hjulringar [skrivelse till VoV den 26 juni 1952]