Jag tror du har lite fel uppfattning om arbetet vid Malmbanan.

De flesta järnvägare där uppe sökte sig själva dit och stannade.
Visst var det hårt arbete för alla och strängt klimat, MEN friheten, naturen, fisket, jakten och vidderna samt sammanhållningen mellan järnvägsgubbarna vägde upp livet här nere. De flesta trivdes alldeles utmärkt ute i vidderna. Man var en storfamilj och ställde upp för varandra när helst det behövdes på alla sätt och vis.

Järnvägen gjorde mycket mera där uppe för sina anställda ute i vildmarken i banvaktsstugor och på stationerna. Tågen stannade på order vid de platser som så önskade efter tfn-samtal till Kiruna eller annan större station för ordergivning till förare. Detta gällde även för samerna som behövde in till centralorten.

Att försöka få dessa människor att flytta söderut har alltid visat sig svårt, det gäller både Norsk och Svensk personal i de flesta yrkeskategorier vid järnvägen. De ville helt enkelt inte ner till en massa folk, stress och opersonlighet.

Enda sättet att få ner dem var pga arbetsbrist då de förflyttades söderut om de hade lång tjänstetid kvar. Men så snart en plats blev ledig i norr sökte de sig tillbaka.

Jag vet många personer vid Ta, Ba och Ma som försökt att anpassa sig till ett yrkesliv här nere, men som haft svårt och flyttat tillbaka. Hur många Norska lokförare har inte blivit omplacerade söderut, men återvänt till den miljö de vill leva i.