Nedanstående dikt av Einar Malm (1900-1988), Roslagens poet framför andra, ingår i jubileumsskriften Stockholm-Rimbo järnvägsaktiebolag 1885-1935. Dikten framfördes vid jubileumshögtiden av Ka Nerell, en ung skådespelerska som var dotter till bolagets direktör Åke Nerell. Einar Malm var son till Gösta Malm, en mångsidig man som var ordförande i bolaget under lång tid; han var även minister i ett par regeringar. Einars två år yngre bror Sven Malm var arkitekt och ritade bl.a. Roslags Näsby stationshus, som nu tydligen ska rivas.

Einar Malm

Roslagståget

Decembermörkret ruvar tätt
över Roslagens vida land,
över skumma skogar och öppen slätt,
över kustens stormslagna band.
Havsmullret blandas med furuackord
och ljudlös är slättens sky -
men där blinkar en fyr, här lyser en gård,
ett fabrikssamhälle, en by.

Det är vår hembygd, vår rottråds trakt,
som ligger i vinterbann -
bygder som binder med magisk makt
Roslagens kvinna och man.
Snövinden mumlar sitt rekviem,
men det tindrar värme och ljus
ur tusen och åter tusen hem
i vinterskymningens sus.

Detta är ingen saklig prolog
i beställd jubileumston -
det är bara en tanke som tagit ett tåg
från Stockholms Östra station,
en tanke som glider längs glimmande räls
genom Roslagens vinterland
medan skogarna sakta ringa till kvälls
och havet dynar mot strand.

Först rinner väl tåget till Österskär
och sedan åt Rimbo till,
det stannar i bygderna här och där
som känslan och minnet vill.
Det far till Gimo, till Österby,
till Norrtälje, till Hallstavik,
och isoleringens skuggor fly
vid skenornas blanka musik.

Ja, tåget försätter minnenas fjät
med nuet i snabb kontakt -
det spänner ett fast förbindelsenät
runt bygden från trakt till trakt.
Det knyter ett band mellan stad och land
ej av stål blott men levande blod -
det svetsar oss samman hand vid hand
i trivsel och framtidsmod.

Över havsbandet sveper fyrljusets kon,
det gnyr i fabrik, det lyser i gård,
och tåget kör från station till station
som det verksamma nuets pulserande ton,
gemenskapens ljusa ackord.
Det gnistrande dånet av villiga hjul
växer till hymn efterhand,
när tågsätten frakta oss hemåt vid jul
genom Roslagens vida land.