Korsningar i plangskyddsavdelning med allmän väg var alltid övervakade. Grindarna stängdes från början antingen över vägen eller över järnvägen. Arbetet brukade utföras av banvaktens hustru eller annan (lågavlönad) kvinna, exempelvis änka efter man, som omkommit eller lemlästats i järnvägens tjänst. (Ja, i det senare fallet var hon ju inte riktigt änka, bara nästan.)
Automatiska järnvägsövergångar var inte godkända förrän mycket sent, efter andra världskriget, har jag för mig.

Första automatiska vägskyddsanläggningen uppsattes av SJ 1909 vid Åsbrohammars
väg på sträckan Hallsberg-Mjölby. Med dåtida språkbruk kallad "galvaniskt
ringverk".

En förvaltning som tidigt började byta ut grind/bombevakning mot automatiska signaler var TGOJ-banorna: Redan från 1920-talet. Men en lång rad småbolag hade vid förstatligandet bara manuella vägskydd: VÅHJ, HSJ, HBJ, KTsJ, VJ m fl.

Grindbevakningen VAR lågavlönad: Vid NBJ på 1960-talet ca 500:-/månad brutto,
lågt även då. Men lågavlönade kvinnojobb fanns också i lantbruket och i vissa
industrier (T ex textil). Arbetet var också tänkt som sidosyssla: Man
behövde närvara vid korsningen bara vid tågdags (Och behövde förstås då något väntskjul).

Bilden av änkan visas litet av "Grind-Marta" i boken "Tåg ut".