Det där med spårvidden förs ofta fram som ett problem när det gäller Roslagsbanan. Inte minst av dess motståndare (och då menar jag inte Hr Wadsten! ;-) ). Och då inte minst av t ex SJ på sin tid. Och det är där svaret finns...

Idag går det moderna -och när det är så möjligt snabba- smalspårståg i t ex Schweiz, Sydafrika och Australien. Så teknik-en* är det inga problem med. Men just i Australien byggdes också en del smal/ bredspårsbanor om till normalspår, plus att nya såna banor byggts där och i Japan. Anledningen till det är åtminstone i fallet Australien att man inte ska behöva lasta om gods och passagerare. Kompatibilitet alltså.

För Gamla SJ var ju det något av en ’ledstjärna’. Man hade ju också ett åtagande och till en början i varje fall önskan om att kunna transportera gods och passagerare från punkten A till B över i princip hela landet med minsta möjliga besvär. En helhetssyn alltså. Och då blev det ju knöligt med olika spårvidder. Dessutom fann man det knöligt att behöva beställa olika typer av fordon. De kunde ju om inte annat ej flyttas om i riket efter var behovet för dom fanns för tillfället.

I dag lever vi i en annan värld, med läns- lokal och ’short-line’ bolag t ex. Åtminstone om vi lämnar De Allmäna Järnvägsnäten, där EU då ställer krav/ försöker ställa krav på just kompatibilitet och därmed så mycket som möjligt ’konkurrensneutralitet’.

Därmed har ingen järnvägsoperatör något intresse av att folk ska kunna resa från Åkersberga till Eskilstuna t ex utan att behöva byta färdmedel nån gång. För att inte tala om gods. Vad gäller Stockholm och SL är det ju av naturliga skäl ett ’nav’ in mot ’City’; kan man sitta kvar på samma tåg när man t ex åker från Märsta till Södertälje blir det då en bonus och inget mål i sig. Och även om man ska in mot ’navets kärna’ får man vara beredd att byta färdmedel i många fall. Inte bara mellan tåg utan också till buss och tunnelbana t ex.

Vad gäller den tekniska biten har väl tillverkare blivit ännu bättre på att konstruera ’modulfordon’ mellan olika spårvidder (mm) så man ändå kan medge kompatibilitet för stora operatörer (t ex nationella järnvägsnät) som hanterar flera spårvidder än när man byggde t ex Gp/ Gt-ånglok och Z4p/t-lokomotorer (men man kunde alltså då också, lite grann i varje fall).

Så spårvidden på Roslagsbanan känns inte som något problem med dagens trafikupplägg. Börjar man ändra på det kan det dock bli en annan sak. Men frågan är då om det skulle vara värt pengarna? Eller skulle gamla tiders idéer om ’nationell likformighet av principiella skäl’ kunna komma tillbaka "till vilket pris som helst"?

/ L G :-)

*= "Ordet accepteras inte: n*ke" :-|