Det tycks mig, när man njuter av alla resor i hytten genom lummiga landskap som lokförare generöst lägger upp, som att inga länder söder om Norden tycks intressera sig för vägsignalering från lokförarens synpunkt mer än vi. Bommarna är fällda, så är det bara tydligen. För mig är det märkligt. Som förare hade jag gärna vetat ifall vägskyddet fungerar eller inte.

Är det någon som på detta kunniga forum som har en förklaring? För länge sedan satt det ju någon i ett torn och hade hand om både bommar och blocksignaler, då gick det ju att i god tid stoppa tåget. I Tyskland låg nästan alla större korsningar med bommar i anslutning till en bemannad blockpost. Idag är de lika ödsliga som våra, samma i Tjeckien.

Kopplade man tidigt i Europa ihop vägskyddet med huvudsignalerna? I så fall går det att begripa och kanske det är vi som har gjort det onödigt med två separata system. Jag vet att på en del ställen utan v-försignal visade inte infartsförsignalen vitt ifall inte bommarna var fällda. Känns inte det det som att gå över ån efter vatten? Varför separata system? Låt infartssignalen (eller i förekommande fall utfartssignalen) vara kopplad till vägskyddet och röd så behövs ju inget annat än att tåget stannar.

Vänliga hälsningar, Micke S