I Storbritannien så valde man att använda samma signaltyper för att skydda vägövergångar med grindar som för blocksignaler. Syftet var att undvika missvisande signalbilder. I praktiken innebar detta att vägövergången var en egen blocksektion med eget ställverk om övergången inte låg i direkt anslutning till ställverket för en blocksektion. Övergången skyddades således av vanliga huvudsignaler inom ramen för det vanliga blocksystemet.

Fjärrblockering innebar ingen förändring i denna princip till att börja med då man inte hade introducerat automatiska bommar, så varje övergång hade kvar sitt ställverk, nu med grindar och ljussignaler kopplade till resten av fjärrblockeringen (Banbury Lane Crossing väster om Northamnpton var ett välkänt exempel på detta). När fjärrblockering infördes i (ännu) större skala efter andra världskriget så kom även vägskydd med automatiska bommar (1958), och då blev det möjligt att koppla vägskyddet till huvudsignalerna direkt utan att ha ett eget ställverk för varje vägövergång, en princip som används än idag.