När jag gick ÅF:s "Kurs i Matarvattenbehandling" fick jag en innehållsrik kurspärm som jag nu sitter och bläddrar i. Den har några (30) år på nacken, men har en hänvisning till dåvarande ångpannenormer som jag tycker är förnuftig:

"Matarvattenbehandlingen skall vara sådan att övervakningen av denna ägnas sådan uppmärksamhet att inga invändiga beläggningar bildas som kan ge upphov till farlig temperaturstegring i pannmaterialet.

Skriftliga instruktioner ska finnas tillgängliga för skötsel och kontroll av matarvattenbehandlingen.

När särskilda anordningar i form av filter och liknande ingår i utrustningen för matarvattenbehandling skall denna utrustning vara anordnad och dimensionerad på basis av beprövad erfarenhet. Erforderlig analyskontroll utföres enligt aktuella metoder. Analysresultaten bör journalföras."

Detta textstycke tar ingen hänsyn till livsförlängande åtgärder, det är en ekonomifråga. Den talar bara om överhettningsrisken när man får för mycket pannsten, vilket är ett större problem i en modern panna än i en gammal lokpanna. Men den säger att kontinuerlig övervakning är det enda acceptabla förhållningssättet till en panna, det är bara så man upptäcker vad som är på väg att ske och efter den upptäckten är resten bara en ekonomisk fråga.

Att kolla något en gång eller under en sommar och sedan bestämma sig för att det är så för alltid är precis det som inte funkar - i längden. Det är inte klart när det är klart, liksom.