Tjock beläggning i pannan med temperaturskador som följd är bara en av tre faktorer. De andra två är om vattnet i sig själv fräter på metallen (kemiskt), eller om det bildar en elektrolyt som ger en galvanisk korrosion mellan olika material i pannan och armaturerna (elektrokemiskt). I de senare två fallen innebär en tunn mineralbeläggning mer ett skydd för pannan än ett problem!

Även en enkel pannvattenbehandling, som ÖSlJ har haft under många år, och som Bosse och Dag beskrivits tidigare i tråden, kan ge ett väldigt gott resultat. I runda slängar sisådär tio gånger länge livslängd för en tubsats med pannvattenbehandling än utan.

För dom som är vana vid att kunna ta fram ett nytt lok ur plastpåse vartefter som de gamla behöver pannjobb förefaller det kanske inte lika viktigt med pannvattenbehandling, men nu är det slut på beredskapsloken, så även normalspårsföreningarna behöver börja ta ansvar för att underhålla sina fordon, och borde därmed tänka till både en och två gånger när det gäller matarvattnet!

Jag talar inte själv för ÖSlJ. För deras del vore det mest rationella givetvis att bara ta reda på hur man skall fortsätta med aktuell vattenbehandling, som visat sig fungera väldigt bra under mycket lång tid, och låta det bero därmed!

Att man istället väljer att ta ett helhetsgrepp på området, som kommer hela branschen till godo, borde väl inte vara orsak till någon kritik, och definitivt inte hindra någon som har praktiska kunskaper i ämnet att höra av sig och bidra till arbetet?