Sverige utmärkte sig ju försvaret med låga pensionsåldrar, 50 för lägre befäl och officerare, 55 för mellanskikt och 60 för högre officerare. es sedan med Folkpension, senare ATP, så att man fick den högsta av dessa.

Försvaret har idag enhetlig pensionsålder 60, en av de få grupperna med sådan. Tjänsten kräver
ju ofta viss fysisk spänst, man skiftar mellan stab och trupp.

Flera i de lägre pensionsåldrarna kvarstod dock i praktiken längre, på s k arvodisttjänster i staber. Dessa blev förstås färre vid Försvarets krympning och återstående infogades i "huvudsystemet" vid enhetliga pensionsåldern 60.

En bekant (numera själv borta) var son till P4:s regementschef mellan åren 1954-1966.
Under den tiden hade P4 fortfarande några indelta knektar som med jämna mellanrum årligen kom in för att fullgöra sin tjänst. De här soldaterna hade enkelrum och behövde inte befatta sig (nästan) med värnpliktspatrasket.

Nu hamnade vi långt utanför spåren och i indelningsverket som upphörde på tidigt 1900-tal . De indelta soldaterna fick dock fortsätta om de så önskade och ingen övre ålder fanns. En gång om året skulle de inställa sig till tjänst. Jag gjorde lumpen på S1 Uppsala och dit kom Sveriges siste indelte soldat och gjorde en månad. Precis som på P4 fick han naturligtvis eget rum och disponerade i stort sin dag själv men han brukade göra nytta med att reparera fönster med nytt kitt och sådant.