1972-10-01 omorganiserades SJ stationstjänst: Trafikområdena (Huvudstation med kringliggande mindre) blev färre och större. Även administratörerna få del av rationaliseringsvinsten - som
t ex då rälsbussförargruppen blev motorvagnsförare vid Y 6-parkens intåg: Större ångtåg än förut kunde ersättas.

Viss lön var ju då knuten till en viss titel. I bangårdstjänst gjordes en gång ett lönelyft,
som medförde generell höjning från järnvägsexpeditör till stationsförman - med samma arbetsuppgifter. Några äldre stfm i Närke höjde smått på ögonbrynen: De var ju "kursade" förmän och inga "Epa-diton!"

Liknande kallades även cto avdelningschefer nu stins (Järnvägsförkortningar böjs aldrig i skrift). Formellt gruppchefer, med följande
normalindelning:
a) Personalkameral: Med även några servicetjänster, t ex telefonväxel och lokalvård.
b) Kommersiell: Lokal marknadsföring, i både person- och godstrafik: Två skilda världar.
I persontrafik hörde hit biljettförsäljnings- och konduktörstjänst. I godstrafik kontorstjänsten.
c) Produktionsgrupp (tyngst): Växling, kombiterminal, res/expressgods och tågklarering. Den första då rätt stor p g a den omfattande småhanteringen.
d) Produktionsgrupp, magasin: Styckegodsterminalens fysiska godshantering. De minsta skulle stängas vid ny omorganisation 1978.

När jag började i Hagalund 1975 så hade man en annan indelning. Hagalund var då en av två kvarvarande lokstationer. Sävenäs den andra, möjligen var även Malmö egen lokstation. Kommer inte ihåg om så var fallet.
Enligt den introduktionsbroschyr som jag fick när jag började där 1975 så hade man följande organisation:
Chefen hade titeln Lokstationschef, lstc, och den som hade den tjänsten var maskiningenjör.
Under honom fanns 5 produktionsgrupper:
Allmänna gruppen. Hade hand om bl.a personalledning och löner. Chefen kallades cag, chef allmänna gruppen.
Loktjänstgruppen. Hade hand om lokförare, lokbiträden och instruktionsförare. Chefen kallades clg, chef loktjänstgruppen.
Bangårdsgruppen. Hade hand om tågbildning och växling mm. Chefen kallades cpbg, chef produktionsgrupp bangårdstjänst. Då hette chefen Sommar vilket föranledde skämt som att det alltid var sommar i Hagalund när det blev problem där.
Specialgruppen. Som bestod av bl.a SJ-tvätten och värmecentralen. Chefen kallades cpsg, chef produktionsgrupp specialtjänst.
Vagngruppen. som hade hand personvagnsunderhåll, städning och bäddning av personvagnar och bromsprov. Chefen kallades cpvg, chef produktionsgrupp vagntjänst.
De här 5 produktionsgrupperna sysselsatte då 1220 personer dessutom tillkom maskinavdelningens personal i driftverkstaden och Ma-labbet samt en mindre grupp från banavdelningen. Totala arbetsstyrkan borde ha legat på 1300-1350 personer. Hur många som jobbar där idag vet jag inte men inte så många trots olika bolag.
Jag kommer inte ihåg att man sade stins om någon av gruppcheferna utan det var nog forkortningen, i alla fall på loksidan, såvida denne inte hade något smeknamn som användes. I alla fall informellt. Förkortningar av tjänster var man alltid bra på i gamla SJ.

Även utanför SJ fanns titelinflation:
- Vid mitt rekrytregemente, S 1 i Uppsala, hade chefens ställföreträdare eget
tjänstebrevpapper med förbandsnamn och "överstelöjtnantEN". Det fanns ingen mer!
Nu tycks övlt vara en rätt vanlig sluttjänst i armén.
- I min gamla skola fanns EN rektor. Nu tycks även här gälla "områdesdrift", med en "funktionsindelad" rektor per utbildningsprogram.