Det mest noterbara svenska exemplet på maximalt förskjutna skarvar (enligt amerikansk modell) fanns på Malmbanan under 60 - 80-talet. I Sverige kallade vi konstruktionen "växelskarvar", till skillnad från "likskarvar" som ju var den vanliga skarvspårslösningen, där skarvarna låg mitt för varandra. Vid banupprustningen då byggdes spår med 30 m långa 50-kg räler och slipersavståndet 50 cm för att klara stax 25 ton, som förbereddes då. Under ett par årtionden var detta den dominerande spårkonstruktionen på Malmbanan.
Syftet var att minska de vertikala krafterna i skarvarna, som alltid blir följden av att dessa har något avvikande böjmotstånd i förhållande till rälerna. Om då båda sidans hjul samtidigt "dyker" ner i de låga skarvarna, blir krafttillskotten ganska stora. Det var nog ganska uppenbart att man sparade något på skarvunderhållet (lyft, stoppning, viss påläggssvetsning) genom att lägga skarvarna i zick-zack. Å andra sida fick man ju skarvslag dubbelt så ofta, om än lättare än vid likskarvar.
Under år 1972 gjorde vi prov med helsvetsat Heybackspår och 50 kg räler, och därefter blev detta standard, åtminstone till omkring år 1990, då 60-kg-rälen blev allmänt använd.
Metoden med "växelskarv" har som nämnts provats på några andra ställen i Sverige, men där har man nog inte kunnat se några större fördelar.
Gemensamt för Malmbanan och de amerikanska banorna är ju den stora trafikbelastningen och det därav följande stora skarvunderhållet.
Sven B