2-fas hjälpkraft har aldrig förekommit i Sverige. Om det är två ledningar, så är det enfas 10 kV med jordad mittpunkt.

Tvåfas-eldistribution har bara funnits i mycket liten omfattning i Sverige, och förmodligen var den tekniken redan praktiskt taget utdöd innan järnvägselektrifieringarna satte igång. Tvåfasnäten var däremot desto vanligare i bl a Frankrike, Belgien och USA.
Tvåfastekniken kom till som ett sätt att kringgå trefaspatenten som ägdes av Asea, AEG m fl, för att slippa betala licensavgifter. När de patenten hade förfallit en bit in på 1900-talet fanns det inte heller några ekonomiska skäl till tvåfaslösningar.

Kännetecknande för tvåfastekniken är att man har två spänningsförande ledare med 90° fasförskjutning mellan spänningarna (trefas har 120°), och en nolla. Alternativt två mittpunktsjordade ledarpar, så det blir totalt fyra ledningar men inte nödvändigtvis någon framdragen nolla.
Huvudspänningen i en tvåfasledning blir √2 gånger fasspänningen (√3 gånger fasspänningen vid trefas).
Nollan får högre ström än fasledarna, så den brukar göras grövre.
Nackdelen med tvåfas jämfört med trefas är framför allt att för att överföra en given effekt vid given spänning går det åt mer material till både ledningsnät och maskiner för tvåfas. Å andra sidan blir roterande maskiner och transformatorer något enklare till konstruktionen, så tvåfas skulle möjligen kunna löna sig i en situation med mycket höga arbetslöner i förhållande till priserna på koppar och transformatorplåt.