1863 började de statliga järnvägarna i Sverige förse sina tåg med visartelegrafapparat för att ett tåg som blivit stående på linjen skulle kunna tillkalla hjälp. 1911 försvann denna kommunikationsmöjlighet och istället fick vissa resgodsvagnar en telefonapparat som kunde anslutas till den bantelefonledning som vid det laget satts upp längs alla eller nästan alla banor.

En mera långvarig lösning på behovet av kommunikation från linjen var de bärbara telefonapparaterna som kunde kopplas till telefonposter. Framför allt i samband med elektrifieringar blev blanktrådslinjerna ersatta med jordkablar, så det gick inte längre att koppla in mobila telefonapparater på valfri plats längs banan.

I linjeboken för Bodens TLO 1989 beskrivs olika sätt att få kontakt från linjen (inklusive driftradio och trafikradio, två andra numera slopade system). Det framgår att systemet med fyllda och ofyllda pilar för att visa till närmaste telefonställe/telefonpost fanns kvar i viss utsträckning. Det fanns tre typer av transportabla telefonapparater; med fingerskiva + vev, enbart fingerskiva respektive fullständig selektortelefonapparat. Den sistnämnda typen användes av arbetslag som behövde kunna bli uppringa. Då lämnade man alltså apparaten i telefonposten och räknade med att ringsignalen hördes av någon i arbetslaget.

TGOJ 1994 - bara en typ av bärbar apparat.

Göteborgs Spårvägar hade på Angeredsbanan en enklare variant med vanliga fälttelefonapparater på vagnarna och en likadan apparat på trafikledningsexpeditionen Instruktion längst ner på denna sida. "...uppringning sker genom vridning av befintlig vev på telefonen. Knappen i handmikrotelefonen fungerar som sändarknapp".