****
Om detta är tråden för syndernas bekännelse, så får väl också jag träda fram.
Det bör ha varit sommaren 1951.
Jag var knappt sex år. Min lekkamrat var fyllda sex, och min syster var drygt fyra år.
Vid spårvagnshållplatsen Axelsberg, i förorten Hägersten, i Stockholm, fanns en gångväg som var belagd med ärtsingel. Den korsade spårvägen. Vi fick vi för oss att lägga några av de små stenarna på spåret, för att se vad som hände när spårvagnen körde över dem.

Vi lade några stenar i rad, på ena rälen, och gömde oss bakom ett buskage. När spårvagnen kom, blev vi räddda. Vad skulle hända? Tänk om spårvagnen välter! Men nu var det för sent att ta bort dem. Spårvagnen var alltför nära.
Till vår stora förvåning, hände ingenting. Jag minns inte ens om det hördes något krasande ljud.
När vi tittade på resultatet, var stenarna förvandlade till ett vitt pulver, vi kände nog ett visst antiklimax, men var lättade över att ingen olycka inträffat. Spårvagnen rullade vidare mot Mälarhöjden, som om ingenting hade hänt.

Roligt, vi är nog många som gjort något liknande eller värre...
Men ni blev visst påkomna:

http://sparvagsmuseet.sl.se/wp-content/themes/sparvagsmuseet/show_img.php?url=http%3A%2...

Mvh Gunnar