I SJ rälsbuss- och lokomotorförarinstruktion (Rbsfi) kunde man på sidan 8, avsnitt 14:1, läsa att försiktighet skulle iakttagas vid sandning på spår med spårledning. Mycket lämpligt, eftersom spårledningen annars kan förlora förmågan att detektera fordon, framför allt lätta sådana som t ex rälsbussar.

Men hur skulle föraren kunna hålla reda på var det fanns spårledningar? Ingick den kunskapen i linjekännedomen? På 1950-talet (den länkade instruktionen är från 1956) fanns det förstås inte jättemånga spårledningar på de typiska rälsbussbanorna, förutom vid knutpunktsstationer och vägskyddsanläggningar, så det kanske oftast var ganska enkelt att följa föreskriften.

Man kan också notera skrivelsen i avsnitt 13:3 på sidan 7 om förarens moraliska skyldighet att vid överhängande fara stanna kvar på fordonet för att förebygga eller minska faran. Kanske ansåg man på Järnvägsstyrelsen att det varit alltför vanligt att förare i sådana lägen hoppade ur sina bräckliga fordon för att om möjligt rädda sig.