Höger- eller vänstertrafik avgjordes, vill jag påstå, av på vilken sida av ångloket föraren stod på. Man ville ju ha signalerna på den sidan. Så höger-/vänstertrafikfrågan var ju s a s avgjord innan den var ställd.

Det där reser en signalfråga: hade Norge (många) T-semaforer i likhet med Sverige. I så fall är "lokförarsidan" av mindre betydelse, eftersom signalerna då står "fel" i ena riktningen oavsett.

Högerkörning från början i Norge är lite förvånande också ur den synpunkten att det antyder ett tyskt, snarare än engelskt. inflytande.

Norge hade över huvud taget inte särskilt många semaforer. Medan de svenska järnvägarna redan från början (1856) hade en fast signalinrättning (infartssignal) i form av semafor eller skivsignal på i princip varje station, nöjde man sig i Norge inledningsvis med signalredskap (flagga eller lykta) vid yttersta växeln (ett system som dröjde sig kvar in i våra dagar, kan det ha varit för ca 10 år sedan som det försvann vid den sista stationen, Berekvam på Flåmsbana?). Först kring 1880 infördes på några stationer semaforer av brittisk typ i Norge, alltså med den gällande vingen pekande åt vänster och som fälldes nedåt.

När det första dubbelspåret 1903 öppnades i Norge, på Hovedbanen mellan Oslo och Lillestrøm, fastställdes att det skulle trafikeras med högertrafik. Som jämförelse startades i Sverige den första dubbelspårsdriften 1908, mellan Malmö och Lund med vänstertrafik. (Jag gissar att vägtrafikens högertrafik resp. vänstertrafik var det som avgjorde.) Ett fotografi från Bryn på den dubbelspåriga Hovedbanen visar dock att åtminstone den stationen var utrustad med T-semafor, och fortfarande var det vingen åt vänster som gällde.

De relativt få större stationer i Norge som vid denna tid fick fullständiga ställverk hade infartssignaler i form av enkelsidig semafor utanför yttersta växeln med en eller flera vingar åt vänster. Liksom i Sverige hade semaforvingarnas utseende och målning ingen signalbetydelse, men semaforvingar med en cirkelformad utsvällning längst ut blev, som i Sverige, den modell som kom att användas framgent.

Någon gång på 1910-talet påbörjades utbyte/ombyggnad av semaforer, så att det nu fortsättningsvis skulle vara vinge/vingar åt höger som skulle vara gällande. Det innebär alltså att det under en tidsperiod, som förmodligen sträckte sig över ganska många år, fanns både semaforer med ”vänstervingar” och med ”högervingar” i bruk. Det kan ju tyckas märkligt, men fungerade tydligen givet att en semafor före en station ju alltid var en infartssignal, att stationer med infartssignal inte var så vanliga och att stationer med utfartssignaler var mycket få, så att förarens linjekännedom kunde avgöra vad som gällde. (Jag utgår från att T-semaforerna alla hade försvunnit innan denna period inleddes.) Man bestämde även att semaforvingarna i körställning skulle vinklas uppåt i stället för nedåt.

År 1926 tog Norge i bruk ett nytt signalreglemente. Där hade semaforvingarna tyskt utseende (vita med röd kantrand), och de pekade uppåt åt höger. Norge blev pionjär på två områden: dels att signalbilden angav hastighet och inte väg, dels att man införde ’två vingar’ som signalbild för tågvägen med hög hastighet, medan ’en vinge’ var körsignal till en eller flera tågvägar med begränsad hastighet. (Detta lever ju vidare i dag i antalet gröna sken i signalbilder från huvudsignal.) 1959 försvann de sista semaforerna i Norge. I trafikreglerna (Sir.) från 1964 finns inga semaforer medtagna.

Källor:
T Johannesen: Sikkerhetstjenensten ved norske jernbaner i de første 100 år, 1854–1954.
NSB: Sikkerhetsreglement, 1964.
T Bjerke, F Holom: Banedeta 2004.
/up