I Järnvägsmusei vänners årsbok "Spår" 1996 finns en utförlig artikel om LAMCO-järnvägen, skriven av Bas Koenen. Denne järnvägsingenjör hade arbetat hos ett nederländskt företag i Indonesien, men efter en brytning mellan Nederländerna och Indonesien 1957 blev företaget förstatligat och Koenen återvände till Europa. Hans arbetsgivare var på jakt efter nya uppdrag sedan man förlorat det indonesiska företaget, och LAMCO blev en sådan möjlighet. Dock hade man svårt med finansieringen, så svenska Sentab fick uppdraget. Koenen liksom många andra nederländare anställdes hos Sentab. Bas Koenen blev efter att järnvägen öppnats under många år kvar som trafikchef.

Om signalsäkerhetsanläggningar, CTC och telekommunikationer kan man i "Spår"-artikeln samt några andra källor läsa bl a följande:

Philips Telecommunicatie Industrie fick uppdrag att leverera en totallösning. Tre företag i Philips-koncernen medverkade, bl a Alkmaar (som annars mest levererade mekanisk ställverksutrustning till järnvägar i Nederländerna och Indonesien).

Linjestationerna hade spårledningar. För linjeblockering fanns varken spårledningar eller axelräknare, men tågen hade "svansmagnet" på sista vagnen och sträckan frigavs inte förrän systemet indikerat att ett tåg kommit in komplett med magnet.

Det fanns ingen trådburen telekommunikation längs banan, utan all kommunikation skedde via radio. Ett elektroniskt system för CTC använde sig av tidsmultiplex. Kommandon från centralen gick ut på en gemensam kanal, indikeringar sändes kontinuerligt på separata multiplexerade kanaler för var och en av de nio linjestationerna.

För telefoni, CTC mm fanns radiolänk via ett bärfrekvenssystem. För kommunikation mellan centralen och loken (trafikradio) samt växlingsradio fanns VHF-radio.

Philips fick ingen stor marknadsandel för CTC-system, och 1968 upphörde tillverkningen. LAMCO fick därför brist på reservdelar. Det som absolut behövdes kunde man till hög kostnad specialbeställa från Philips, men det fanns också andra förbättringsbehov, så 1975 beslöt man att byta ut bland annat CTC och radiolänksystem. Leverantörer av de nya lösningarna blev

* Farinon (USA) för radiolänksystem. Det nya systemet fick kraftigt ökad kapacitet, och partlinjer som delvis använts tidigare kunde undvikas.

* Standard Elektrik Lorenz för telefoni

* Ericsson för CTC (JZA 711)

* GRS för spårledningsbaserad linjeblockering "Trakode". Detta arbetar med en sorts kodade spårledningar som kan vara mycket långa och ändå har bra förmåga att detektera fordon. Information om blocksträckans status överförs via koden i spåret (inget unikt för Trakode utan något som använts av konventionella kodade spårledningar sedan cirka 1930)

Koenen nämner att det fanns vissa nackdelar med att ha flera leverantörer, och i USA var det vanligare att järnvägarna köpte sin kompletta signalteknik från antingen Union Switch eller GRS. Eller som TGOJ köpte allt från Siemens. Driftsäkerheten var dock hög, trots frekventa och kraftiga åskväder.