Ånglokseldning (Järnväg allmänt)

av Ulf Diehl, Thursday, January 18, 2018, 10:59 (2262 dagar sedan) @ Torbjorn_Forsman

Kol fick man tydligen från Tyskland (och tyskockuperade Polen) under kriget och man transporterade även kol till tyskarna i bl.a Trondheim. Kompletterat med torvstyckeeldning och en del vedeldning på sidolinjerna gick det tydligen rätt bra fram till Tysklands sammanbrott då kolimporten från Tyskland och Polen försvann. Torvstyckeeldningen kunde inte utökas, torvproduktionen var fast och begränsad så från 1945-46 fick man införa vedeldning på allvar även på mindre huvudlinjer. Tack och lov var huvudnätet och många sidolinjer redan elektrifierade. Vedeldning innebar finska vedskorstenar som tillverkades i Örebro och Kalmar samt påbyggnad på tendern. Lite kol kunde man få från USA (var nog rätt dyrt), men tydligen inget alls från England.
Så när plötsligt inga militärfordon och örlogsbåtar behövde massor av olja så öppnades sig möjligheten till oljeeldning och närmare 160 ånglok planerades ombyggas. Detta var i och för sig inte okomplicerat med speciella brännare, justerade blästrar, oljetankar på tendern (tankar från NOHAB och Söderberg) och påfyllningscisterner på lokstationer. Så när det öppnades möjlighet att få kol från Polen igen (om man skickade ner 1000 godsvagnar och öppnade färjelinjen) så togs det beslutet med öppna armar. Även Norge sände ner vagnar och t.o.m ånglok.
En djupdykning i Bränslekommissionen vore intressant.
Ulf Diehl


Hela tråden: