Enkelspårsdrift med linjeblockeringen UR bruk beviljades bara inte. Ingen hade rutin på det.

Enkelspårsdrift med linjeblockeringen ur bruk borde väl motsvara vanlig enkelspårig sträcka med Tam? Var det alltså detta som man saknade rutin på?

Eller, förekom det någon komplikation/risk i det första fallet som inte var närvarande på "vanlig" esp tam-sträcka?

(Jo, jag förstår att om blocksignaler visade sken men var ur bruk så finns en förväxlingsrisk, men om alla sådana vore "säckade" då?)

/Bobo L

Att man inom distriktet (eller vad den relevanta organisatoriska enheten kan ha hetat) hade viss rutin på att bedriva enkelspårstrafik på "vanliga" sträckor utan linjeblockering betvivlar jag inte, men det betyder ju inte att det var riskfritt eller ens praktiskt genomförbart att ha enkelspårsdrift och linjeblockering ur bruk samtidigt på en sträcka med dubbelspår och planenligt betydligt tätare trafik!

Det fanns väl iofs även vissa specifika risker som var entydigt kopplade till förekomsten av dubbelspår, t ex vid flyttning av möten, men den stora frågan här torde väl ha varit hur man skulle få fram alla tåg om jag får gissa!

Att kapaciteten på ett enda spår inte i alla lägen kan svälja tågmängden förstår jag, och att det kan medföra att man "får ta smällen" av växande förseningar, att man väljer att ställa in tåg, att sammankoppla tåg, köra flera tåg i samma riktning efter varandra, eller att omleda tåg till andra banor. Det förstår jag, och det innebär naturligtvis att det blir jädrans snärjigt för de berörda tkl (och tl) med tågföljdsändringar och inställda tåg mm. Så långt är det väl dock inte mera problematiskt än om till exempel hela VSb:s trafik skulle pressas in på Kinnekullebanan (antag att detta hände för 20-30 år sedan med en annan Säo/Tri/JTF/TTJ och med "alla" ursprungliga stationer möjliga att bevaka).

Min undran var om det tillkom någon försvårande aspekt just genom att det vore ett dubbelspår där automatisk linjeblockering tagits ur bruk? Är inte en dubbelspårig sträcka med enkelspårsdrift OCH med automatisk linjeblockering ur bruk detsamma som en enkelspårig bana utan linjeblockering?

(Ytterligare en faktor som kan försvåra kan ju vara att de kvarvarande stationerna på denna dubbelspåriga sträcka spår-/växelsanerats på ett sätt som gjort deras spårplan olämplig för enkelspårsdrift med tågmöten eller förbigångar, övergång från uppspår till nedspår mm).

Sålunda, vilken rutin hos personalen var det som inte räckte till?

Jag undrar, eftersom jag tycker de mjuka aspekterna av järnvägsdrift, människa och regelverk/organisation/ledarskap, är intressanta! Tågföring är dock inte mitt kunskapsområde, så jag är nyfiken.