Till att börja med loket:
Veven för den mittre, innercylindern hade s.k. marinvevslager, Ånglokläran bild 420.
Kallas så för att sjöångmaskiner (samt även dieselmotorer) har denna typ. Det är dock maskiner som är byggda i ett stativ eller motorblock där allt är noga vinkelrätt och stabilt. Så ej i en lokram.
De andra engelska bolagsbanorna (GWR och LMS) hade tagit till sig fransk konstruktion med ett gaffelformat lager som är mycket stadigare än marinvevslagret. Så det här var en svaghet hos loket.
Den andra var att det hade bara två slidstyrningar. För mittenmaskineriet så drevs sliden via långa och tunga hävarmar från yttermaskinerierna. Minsta lilla glapp i lederna samt fjädring i armarna vid höga varvtal medförde att mittsliden slängde för långt och fyllnadsgraden blev för hög. Vid provkörningarna var naturligtvis loket i bästa skick, men minsta lilla extra belastning på mittmaskineriet ökade naturligtvis risken att vevlagret skulle haverera.

Tack för svar!

Det finns alltså inga uppgifter om att något annat än glidlagret havererade?

Att A4:orna hade problem med mittcylinderns storände var känt, jag kände till att slidstyrningen inte var optimalt utformat men att även själva lagret var känsligt för vinkelfel var en nyhet.