Jag hann inte med riktigt... Loken hade "Pielock ångtorkare", något som orsakade mer bekymmer än glädje. I hela världen fanns det kanske hundra lok (rätta mig, ni som vet bättre) som hade sådana. Ångtorkaren ifråga hänger under ångdomen, tanken var att den skulle vara enklare än Schmidt´s överhettare. Det var den i och för sig, men orsakade bara problem, utan att ge något tillbaka.
Ja, och så hade loken Lentz ventilstyrning. Alltså, inte en slid som gick fram-och-tillbaka, utan ventiler som lyftes upp-och-ned som på vilken nutida förbränningsmotor som helst. Det var bättre ur ångfördelningssynpunkt; en slid öppnar och stänger "sakta men säkert", vilket är "diffust" ur ångfördelningssynpunkt. Så har det alltid varit, en slid var och är mycket beroende av exakt och "osliten" slidstyrning. Med en ventilstyrning ersattes sliden av ventiler, de styrdes av exempelvis en fram-och-tillbaka-gående linjal, som med urtag öppnade och stängde ventilerna. Det blev mycket distinktare "öppet" och "stängt" för inlopp och utlopp. Bra - men ventilerna tålde sällan hettan från ångan... de stängde inte "säkert".
Den enda järnvägsförvaltning jag kommer på som blev "vän" med ventilstyrning, är Österrikes Statsbanor. De utrustade flera hundra ånglok under 20- och 30-talen med ventilstyrningar. Under andra världskriget upphörde installationerna, de tillhörde Deutsche Reichsbahn, men om jag nu inte misstar mig (det gör jag ibland) så fortsatte ombyggnaderna efter kriget.
Berra