Mallmtrafiken från hamnen i Åmmeberg upphörde i samband med att ett nytt anrikningsverk byggdes i Zinkgruvan. Den anrikade malmen kunde sedan köras med lastbil direkt till Otterbäcken varvid järnvägen blev överflödig. Tidigare anrikades malmen i Åmmeberg före lastning på mindre båtar och lastades om i Otterbäcken till de större båtar som fortsatte att gå till Belgien.

Exakt - järnvägen Åmmeberg-Zinkgruvans enda existensberättigande handlade ju just om interna transporter från gruvan till det dåvarande anrikningsverket i Åmmeberg och vidare till den direkt bredvid liggande hamnen. Några andra transportbehov som motiverade järnväg fanns inte någon nämnvärd omfattning, varför behovet av anslutning till det nationella järnvägsnätet inte existerade.

Och när som Kjell beskriver i det citerade inlägget, anrikningsverket istället lades i direkt anslutning till gruvan hade utvecklingen sprungit ifrån järnvägen och lastbilarna fick ta över. Innan denna förändring var tonnaget som behövde transporteras större, men efter anrikning blev det mindre och det kom nog att passa bättre för biltransport än tidigare.

(Om man kontrafaktiskt spekulerar i att ett externt järnvägsprojekt hade varit aktuellt i närområdet hade det måhända varit en annan sak, men gruvans interna fraktbehov var så att säga "sig själv nog" och det räckte med denna isolerade järnvägsstump.)