15 kV isolatorer. De av elektrotekniska byrån på sin tid anskaffade isolatorerna för genomföringar och strömavtagare ha visat sig otillräckliga på Västkusten och har maskin-
tekniska byrån måst konstruera och anskaffa dylika med högre isolationsnivå.
Överrevisorerna säga vidare, att strömavtagarna höra så intimt samman med anläggningarna för den elektriska tågdriften, d. v. s. med kontaktledningen, att strömavtagarärenden borde handläggas på samma byrå som kontaktledningsärendena.
I anledning härav kan nämnas, att huvudparten av statens järnvägars strömavtagare äro av den typ K och M, som på sin tid anskaffades av elektrotekniska byrån. Dessa strömavtagare kännetecknas av att toppbygeln är utförd i form av en vippa. Strömavtagaren påverkas synnerligen ogynnsamt av fartvinden och kan nämnas att det vid körning med enbart den bakre strömavtagaren icke är möjligt att komma upp i högre hastighet än 70 à 80 km/h med ensamt D-lok. Det på slitskenan befintliga mässingbeslaget verkar som ett skavjärn och skaver bort små kopparfjäll från kontaktledningen och åstadkommer härigenom stort slitage av densamma. Den främre strömavtagaren går något bättre, men kan dock icke användas för högre hastigheter än 90 à 100 km/h.
När elektrolokavdelningen år 1939 överflyttades till maskintekniska byrån, tog maskintekniska byrån genast itu med denna fråga. Således anskaffades år 1941 – 1943 dels 10 st. moderna strömavtagare från Schweiz, dels 60 st. strömavtagare av den typ P, som sedan många år och alltfortfarande användes på dåvarande TGDG: Båda dessa strömavtagare kännetecknas av att toppbygeln är upplagd på ett par vertikala, vertikalt fjädrande spindlar.
Sedan några strömavtagare typ P, liksom så många andra strömavtagare, råkat bli nedkörda, begärde (stryket: överingenjören på elektrotekniska byrån) Ebr att lok med dylika strömavtagare omedelbart skulle avställas. (Stryket: Överingenjören Thelander) Ebr förklarade att dessa strömavtagare icke voro användbara på statens järnvägars kontaktledningsnät och (Stryket: fordrade) begärde att maskintekniska byrån skulle låta byg-
ga om strömavtagarna och förse dem med vippande toppbygel. Från maskintekniska byråns sida påpekades att strömavtagarna ifråga gått på TGDG:s kontaktledningar, vilka voro av samma utförande som statens järnvägar. (TGDG:s kontaktledningar voro utförda i överingenjören Thelanders regi).
På grund av det motstånd som strömavtagarna mötte från elektrotekniska byråns sida måste dock en ombyggnad av strömavtagarna igångsättas. Denna ombyggnad utfördes för övrigt i samband med senare beställningar på Hg- och Ub-lok under åren 1944 – 1950. Expertisen på maskintekniska byrån var emellertid fortfarande av den uppfattningen att principen var riktig och man var också förutseende nog att låta ASEA till SJ återsända de nedtagna topplederna med spindlarna. På våren 1948 övertygade maskintekniska byrån elektrotekniska byrån om att konstruktionen med vertikalfjädrande toppbygel var riktig och maskintekniska byrån provade ånyå en dylik strömavtagare typ P.
Såsom maskintekniska byrån hävdat visade det sig, att strömavtagaren hade goda gångegenskaper och det blev även möjligt att framföra lok med endast denna strömavtagare uppfälld även vid 120 km/h. Strömavtagaren har sedan dess gått i drift med lok litt Ds och Dr och gått klanderfritt.
(Överstryket: Loket gick sedan i drift med endast denna strömavtagare uppfälld i c:a 1 år utan störningar. Slitaget av strömavtagarens slitskena uppmättes till 0,1 g/km. För strömavtagare typ M är slitaget 0,2 g/km och strömavtagare, vilket gör 0,4 g/km för hela loket, emedan alltid båda strömavtagarna måste vara uppfällda.
På våren 1949 överflyttades strömavtagaren till lok litt Dr 415 och fungerade bra på detta lok även när hastigheten var 120 km/h. På hösten 1949 överflyttades strömavtagaren till lok litt Dr nr 208, där den placerades i A-ändan. I B-ändan var en strömavtagare av annan typ uppsatt. Under hela tiden november 1949 – februari 1950, då detta lok på prov kördes med 120 km/h , kördes loket i ena riktningen med endast P-strömavtagaren och i andra riktningen med den andra. P-strömavtagaren gick hela tiden klanderfritt.)
En elektromotorvagn litt Xoa7 har sedan hösten 1949 framförts med endast en dylik P-strömavtagare uppfälld.
Alla dessa prov visade, att de av (stryket: överingenjören på) elektrotekniska byrån framför-da klagomålen mot P-strömavtagaren saknade fog. (Stryket: Tvärtom var P-strömavtagaren överlägsen de av elektrotekniska byrån på sin tid anskaffade strömavtagarna av typ K och M.)