Deltamotorer, bl a använda i de välkända brittiska loken av typ 55, synes mig vara en väldigt vikt- och utrymmeseffektiv motor. Varför blev denna motortyp ingen hit utan istället de oerhört viktineffektiva GM-dieslarna? Deras storlek och vikt har ju gjort att man måste ha hur många lok som helst för att få samma effekt som t ex ett Rc-lok.
Jim

Enkelt uttryckt så var Napier Deltic motorerna en utveckling av de tidigare tyska Jumo flygmotorerna, som Napiers hade licens på (Napiers var innan kriget inriktade på flygmotorer, därav licensen). Napiers utvecklade motorerna till en delta form, främst i syfte att ta fram en motor till torpedbåtar. Efter Napiers blivit uppköpta av English Electric insåg Sir George Nelson (vd för English Electric) att en Deltic motor med lägre effekt (och därmed längre drifttid mellan underhållsperioder) skulle vara attraktivt för järnvägslok, detta då redan existerande dieselmotorer var tunga med relativt låg effekt. Fairbanks Morse i USA hade liknande tankar och tog fram en liknande motorkonstruktion.

Deltic motorn visade sig vara mycket lyckad i järnvägsdrift när de olika barnsjukdomarna botats, men precis som Fairbanks Morse i USA så sålde man inte tillräckligt många lok för att de skulle anses en standardtyp. En av anledningarna var att underhållet var något mer komplex än för en mer konventionell dieselmotor typ English Electric K-serien.

Åtminstone i Storbritannien så var fortsatt utveckling av lätta men kraftfulla dieselmotorer intressant, och en hel del av kunskapen och erfarenheten från Napiers utveckling av Deltic motorerna togs med när Paxmans (också en del av English Electric) tog fram sina Valenta motorer för de brittiska HST tågen i början på 1970-talet.