På vissa bangårdar gjorde man det enkelt för sig och bestämde i Tdt-A eller i stationens säkerhetsplan att tex föraren vid växling alltid skulle befinna sig i dragfordonets södra ände, eller att södra änden av ett dragfordon alltid skulle anses vara framände alldeles oavsett var slickepinnar satt.

Vid tex regelbundet förekommande färjeväxling, vagnvändning eller rampning av smalspårsvagnar torde ovanstående varit ändamålsenligt. Sålunda inget bjäfs om var slickepinnarna satt en viss dag på en viss maskin. Inte heller någon tvekan om ifall föraren valt att sätta sig i ena eller andra (tredje eller fjärde) hytten, eller hur en Ub, Hg eller T44 råkar vara vänd en viss dag.

"Framåt är DITÅT, vad du än tycker!" har säkert mer än en förare fått höra av bestämd vxl-ps... :-)

(Det kan ju beröra även andra personalgrupper utöver växlingsledaren och den aktuelle föraren, tex vägvakter, skjutspassare etc som på avstånd följer växlingsrörelserna och har lättare att se växlarens signaler än huruvida ett lok eller släpa rör sig i en viss riktning.)

I dessa sammanhang är det ju också intressant att reflektera över andra länders sätt att uttrycka sig i ämnet, tex "Mot mig!" eller "Från mig!".