Här står någonting om Gårdveda, men jag antar att det är bommar som manövrerades från stationen.
Tidskriften Tåg: SLUTVEVAT I GÅRDVEDA - AUTOMATISKA BOMMAR UPPSATTA! Tågnytt T1/71 SIGN

Gällde sannolikt bommarna vid stationen (Ej grindar). Enligt linjeboken automatiserade 1969, då stationen avbemannades.

Däremot har jag för mig att jag läst något någon annanstans om grindarna vid Aggatorp eller Gårdveda. I Tåg, Ånghwisslan eller Bilder från Sveriges Järnvägar? Jag har lite ont om sådana just nu, framför allt de sistnämnda som är svåra att få tag i.

Det stod i en ÅW 1970 (Ej tillgänglig).

Ur ÅW 1052, s. 3-4, av sign. KA:

Tre av SJ absolut sista
vägkorsningar med grindbevakning finns i mörkaste Småland på fd VÅHJ. Korsningarna Grindstugan, km 119,717 (Hultanäs-Åseda), Aggatorp, km 99,916 (Hjortöström-Mosstorp), Gårdveda, km 81,233 (Gårdveda Flaten).
Att vägkorsningarna inte automatiserats beror naturligtvis på den förestående nedläggningen av bandelen. I Säo föreskriven signalering mot banan – här med V-försignaler åt båda håll – finns dock. Grindarna är emellertid inte av den klassiska trämodellen utan består av svetsade stålrörskonstruktioner.
Vägvakterna på linjen är en nu nästan död yrkeskår genom automationen (däremot finns ett mindre antal vägvakter i tjänst på tillfälligt bevakade stationer). 1955 förekom dock grindbevakning på så pass stora linjer som Göteborg-Uddevalla och fd OKB. Men mest fanns naturligtvis vägvakterna på smålinjerna. Antalet varierade emellertid starkt, främst beroende på vägnätets utseende och stationsantalet. Vissa linjer, t.ex. ÖJ hade på så sätt de flesta vägkorsningarna vid stationer. Bommar och grindar kunde därför manövreras av stationspersonalen. Typiska ”grindvaktsbanor” var emellertid Falköping-Landeryd, Värnamo-Åstorp och Ystad-Eslöv. Där kunde de automatiska vägskyddsanonordningarna räknas på ena handens tumme.
Gotlandsbanorna … nedläggningen.
NBJ höll länge fast vid grindbevakningen. I liten skala började man eliminera den redan på 1950-talet. Den verkliga ”stöten” kom dock först 1966-67, då alla återstående vägvakter utom en automatiserades bort. Den enda återstående finns vid Grönälven, km 65,645 Hjulsjö-Bredsjö.
Mot slutet började f.ö. både NBJ och SJ märka tydliga rekryteringssvårigheter till sysslan. Landsbygdens och banvaktsstugornas avfolkning gjorde sitt. Den utdragna passningstiden och den låga lönen (ca 500 kr/mån) var inte heller attraktiva.
Grindbevakningen var på sin tid en dåligt avlönad men ändå ansvarsfull uppgift – mången vägvakt har väntat i ur och skur vid sina grindar på försenade tåg eller överraskats av visslan från ett okänt eller glömt extratåg. Frid över grindvaktens inne!

Ur ÅW 1053, s. 7, av sign. AJ:
Grindbevakning
Grindbevakningen vid Gårdveda km 81,233 indrogs i december i samband med att grindvakterskan gick i pension. Hon ersattes av en automatisk vägskyddsanläggning. Händelsen uppmärksammades i pressen med bl.a. en helsida i GT.