En fin bild som får mig att ställa frågan, använde man enbart ställbockar (högst två vevar) i samband med T-semaforer eller förekom även "mångveviga" vevapparater/-ställverk med förreglings- och växelvevar? Hur allmän var varianten som finns i Bärby med vevarna direkt monterade på semaformasten?

I bildens vänstra kant ser man mekaniska ledningar. Är det möjligen frågan om växelförregling? I den enklaste formen förreglas växeln med semaforveven och -ledningen varvid man klarar sig med en ställbock. Exempel på detta hittar vi i dag i Kvarnabo (dock ej med T-semafor).

Den finska statsbanans Säo från 1952 kände till T-semaforen (däremot inte tidigare utgåvor). I Kap. 2 (Synliga signaler) kan man i §12 (Semafor) i andra stycket läsa: "I en dubbelsidig semafor (T-semafor), vilken användes endast vid övervakningsplatser vid enkelspårig bana finnes på vardera sidan om masten en vinge för givande av dagsignaler. Sedd från tågets ankomstriktning gäller endast den på vänstra sidan befintliga vingen för detta tåg. (Den andra vingen kommer däremot ifråga, då tåget anländer från motsatt håll). För givande av nattsignaler finnes en gemensam lykta.

En övervakningsplats är en trafikplats utan tågexpeditör varifrån signaler givas för alla tåg (definition på sida XVII).

De finska semaforerna var exakt lika som de svenska (dock målade röd-vita) men ställdes vanligen på höger sida om spåret. Vingarna pekade således i normalfallet mot spåret signalen gällde för.

Linorna kan ju vara till en manuell vägskyddsanläggning också. Tycker mig ana bom och kryssmärke samt linor rakt framåt också. Och mycket riktig så ser man på en karta att det finns vägövergångar på bägge sidor om stationen.