En fin bild som får mig att ställa frågan, använde man enbart ställbockar (högst två vevar) i samband med T-semaforer eller förekom även "mångveviga" vevapparater/-ställverk med förreglings- och växelvevar? Hur allmän var varianten som finns i Bärby med vevarna direkt monterade på semaformasten?

I bildens vänstra kant ser man mekaniska ledningar. Är det möjligen frågan om växelförregling? I den enklaste formen förreglas växeln med semaforveven och -ledningen varvid man klarar sig med en ställbock. Exempel på detta hittar vi i dag i Kvarnabo (dock ej med T-semafor).

Linorna kan ju vara till en manuell vägskyddsanläggning också. Tycker mig ana bom och kryssmärke samt linor rakt framåt också. Och mycket riktig så ser man på en karta att det finns vägövergångar på bägge sidor om stationen.

Hulevik på 1067mm-nätet hade en T-semafor med tre vevar. På samlingsportalen finns en bild där man ser att det även går en lina bort från semaforen, troligtvis för att förregla växlarna. Semaforen i sig ser också ut att bara ha ett linhjul, så troligtvis fanns det två vevar för växellåsning och en vev för att ställa kör från norr respektive söder.

Det vanligaste var nog att montera veven direkt på masten. Då slapp man jobbet med lingångar och vajrar som behövde underhåll. Att Vena fick en ställbock berodde nog på att man ville placera semaforen på motsatt sida av spåren jämfört med stationshuset (det var nämligen rätt stora och skymmande träd på båda sidor) och för att tågklareraren då skulle slippa springa fram och tillbaka över spåren fick det istället bli en variant med ställbock placerad vid fällbomsspelen eftersom dessa alltid behövde manövreras när det vankades tåg.

Linorna som löper längs järnvägen är mycket riktigt till vägskydden vid Vena Västra respektive Östra. På den här bilden ser man de två fällbomsspelen samt ställbocken (som bara är utrustad med en vev). Ett fällbomspel tillsammans med en bom finns bevarad i Hultsfreds Hembygdspark där även semaforen stod innan TJF tog hand om den