I ett inlägg kring Saltsjöbanans tidigare fordon XF 24 finns en länk till en kulturhistorisk inventering av banans stationsmiljöer gjord 2015.

Ett intressant dokument. Det blir väldigt tydligt hur annorlunda järnvägsmiljön uppfattas när man inte har ett trafikant- eller järnvägsdiggarperspektiv. En del konstigheter finns i utredningen, t ex skriver man om hållplatsen Östervik att den "förmodligen" kom till när banans drivspänning ändrades 1976. Enligt SJK-skriften Järnvägsdata tillkom hållplatsen 1902. Kanske menar kulturutredarna att byggnaden som inrymmer vad man kallar "frammatarstation" (likriktarstation) kom till 1976? Detta stämmer i så fall inte; den byggdes under andra halvan av 1940-talet och togs i bruk några år senare. Upphörde dock som elmatningsstation för banan 1976 men togs några år senare åter i bruk för att inhysa en ny likriktarstation som visat sig vara nödvändig för strömförsörjningen till de nya tågen.

Österviks hållplats tillkom helt riktigt 1902, troligaste anledningen var att dåtidens infrastruktur hade österviks som en mötesplats med b.la. ett gästgiveri och nära anslutning till en brygga för båttrafik i Lännersta sundet . Det fanns tidigare en hållplats (Lännertasundet !? ) närmare Fisksätra men den bör ha stängts kring förra sekelskiftet
Det är riktigt att rapporten har mycket att önska vad det gäller den tekniska sidan, min delning av rapporten var främst till för att upplysa om att man börjat intressera sig ur kultursynpuknt för miljön kring banan. Hoppas att något var läsvärt i alla fall :) .> "Frammatarbyggnaden" bedöms uppenbarligen inte ha något stort kulturhistoriskt värde (dock noteras förekomst av rhododendron) , men "Perrongen står som huvudsaklig värdebärare för platsens kulturhistoriska värden".

Kulturutredarna tycks ha missat banans ursprungliga "frammatarstation" vid Storängen:

Ja den verkar helt ha fallit bort, möjligen för att byggnaden sedan många år (35-45 år!?) inte äga av banan längre utan används av diverse mindre företag, en del av dem inom konst och kultur.
Vad gäller huset och dess teknik är det lite krångligt hur dess första tid bedrevs!? som bekant matades Saltsjöbanan under sin första tid från en egen vattenkraft-anläggning bortemot Erstavik, en kraftstation som snabbt visade sig otillräcklig :/ . Vissa källor gör gällande att en viss del av matningen utgick från byggnaden, men det troligaste är att den bara använts som omformarstation från Stockholms electricitetsverk,s 25 perioder 25 Kv.
Jag har ideer på att försöka forska fram vad som egentligen stämmer, men huset användes innan den vart omf.station även som verkstad för banan.

När jag googlar på "frammatarstation" hittar jag faktiskt bara just den här kulturrapporten, så termen är nog inte i allmänt bruk. "Elmatningsstation" skulle kanske vara mer begripligt för en bred allmänhet? >

Har heller aldrig hört benmningen i något sammanhang trots några år inom branchen......

En annan typ av elmatningsstation har rapportens författare observerat vid Lillängen - en gammal transformatorbyggnad alldeles invid hållplatsen. "Byggnaden uppfördes förmodligen i samband med elektrifieringen av Saltsjöbanan 1911". Visserligen tror jag inte att transformatorstationen hade någon direkt koppling till banans elektrifiering, men både järnvägselektrifieringen och elektrifieringen av samhällena hade förstås samband med att Stockholms elverk byggde ut sitt 25 Hz-nät till Nacka.

Om det avser den lilla transformatorkiosken som står i backen ovanför stationen så är det en sextiotals-typ med matning 24 Kv, möjligen kan den ha matat pressbyråns kiosk på stationen men i övrigt så är den en del av nuv. Nacka energi,s elnät ;/
Vi får väl se rapporten som ett inlägg i kulturdebatten och inte någon djupare teknisk beskrivning, vem vet.....