Kulturutredarna tycks ha missat banans ursprungliga "frammatarstation" vid Storängen:

Ja den verkar helt ha fallit bort, möjligen för att byggnaden sedan många år (35-45 år!?) inte äga av banan längre utan används av diverse mindre företag, en del av dem inom konst och kultur.
Vad gäller huset och dess teknik är det lite krångligt hur dess första tid bedrevs!? som bekant matades Saltsjöbanan under sin första tid från en egen vattenkraft-anläggning bortemot Erstavik, en kraftstation som snabbt visade sig otillräcklig :/ .

Var det kanske Erstaviks kvarn (vattenkvarn) som även producerade elkraft? Inte i någon av de artiklar som skrevs i samband med elektrifieringen nämns dock att banan hade ett eget kraftverk, men om det egna kraftverket visade sig otillräckligt kanske saken ansågs pinsam och inte värd att nämna.

Nu var jag kanske lite vag med uppgifterna, matningen avsåg elmatningen till stationer och hållplatser längs linjen, 3 kV ,50 Hz med omformning till 127/220 V. Undantag gäller dock Ringvägen, Saltsjöbaden och Dalaröbryggan som matades från likströmstationen vid Dalaröbryggan 220/440=.
Enligt "Saltsjöbadens historia" (1958) kom matningen från Uddby vattenkraftstation i nuv. tyresö (då en del av Erstaviks fideikommiss) . Inmatningspunkten däremot råder det delade meningar om. En säger att det skedde vid Östervik/Drevinge och att stolplinjen delvis följde grusspåret till Snörom. Andra uppgifter säger att den skedde vid storängen. personligen håller jag nog på Österviks-alternativet då det är den rakaste sträckningen. Då kraftstationen även matade Saltsjöbadens köping (utom då likströmsnätet, det hade en egen ångdrivet kraftverk) samt Luth & Rosens verkstäder på Södermalm så blev behovet större än effekten på omkring 700 kW.
Om det uppfattades som att man försökt driva motorvagnarna med el därifrån så var det jag som var diffus, något sådant skedde inte ;) .

En annan typ av elmatningsstation har rapportens författare observerat vid Lillängen - en gammal transformatorbyggnad alldeles invid hållplatsen. "Byggnaden uppfördes förmodligen i samband med elektrifieringen av Saltsjöbanan 1911". Visserligen tror jag inte att transformatorstationen hade någon direkt koppling till banans elektrifiering, men både järnvägselektrifieringen och elektrifieringen av samhällena hade förstås samband med att Stockholms elverk byggde ut sitt 25 Hz-nät till Nacka.

Nej, det är den höga och smala tegelbyggnad som ligger alldeles invid banan och som är avbildad längst ner på den sida som i rapporten har sidnummer 18.

OK, det är ju riktigt så det missförstod jag. Nej jag tror heller inte att tegelbyggnaden varit exklusiv för Saltsjöbanan för det finns, eller i alla fall fanns flera liknande byggnader i området. De hör med all säkerhet till det lokala elnätet, tyvärr så rivs många av dessa äldre stationer så det är skönt att den vid Lillängen anses värdefull ;) .

Östervik; som jag minns resorna passerade man en träbyggnad som även fungerade som väntsal, jag hittar inget foto på nätet men jag ska kolla hemma där det möjligtvis finns ett foto från tidigt 70-tal.
Ur signalsynpunkt ska väl också nämnas att tågstopp tidigare endast skedde på begäran, vill minnas att det var en röd lykta längs linjen och att man fick säga till konduktören på tåget (det var ofta orientering i området för skolan)
Så mycket om denna gångna tid, trots allt inte så länge sedan......