Visst finns det en hävstång i beredskapsloken. Smalspåringarna har inte haft någon sådan på loksidan sedan 60-70-talet då föreningarna bildades, men det är inget skäl till att sjåpa sig tycker jag, som numera lätt blir ganska provocerad av denna litteradebatt.

Kolla på fältet innan E/B-vågen, visserligen var det mycket bolagslok m m från 70-talsavvecklingen som gällde då, men det var också så att den efterlysta diversifieringen också fanns. Många lok från 70-talsrensningarna hann få tunga reparationer innan E/B gjorde det ekonomiskt oförsvarbart att satsa på sådan sönderkörd mög.

En dag i en nära framtid är alla lok sönderkörd mög och då tror inte jag att 1435/BV ånga är slut för det.

De problem många 1435-föreningar har beror inte på bristande ånglokskompetens i första hand, så jag håller inte med om att tendenserna till nedgång beror på något sådant.

En del har lämnat ångan för elektron, kan man säga att en sådan fokusering är ett aktivt val mot ångdrift? Eller är det en aktion för något annat?

En sak är säker; Där näsdukar snyts fulla med snor, där blir ingenting gjort. Varför står ni själva och bultar på de förhatliga loktyperna i Herrljunga när ni har så fina S-lok ute på gården? Kanske för att det är det enda rationella just för stunden? Mest utbyte i förhållande till arbetsinsatsen? Men är det så för alltid hädanefter? Jag tvivlar starkt på att det finns en liknöjdhet med det man har i drift just för ögonblicket, men ambitioner är inte alltid något man skyltar med, hellre låter man resultaten tala för sig. Och det är ganska långa perspektiv som gäller.

Vi kanske skulle göra allvar av den där bevarandeplanen, och göra en klassindelning på vilka fordon vi vill ha kvar orörda och vilka fordon vi vill kunna se i drift. Och så uppmuntra till att kulturslantar i första hand går till dessa kategorier?