Principen att satsa pengar på växelförregling på småstationer (för att kunna ha dem obevakade) i stället för på stationer med mer trafik (där investeringen i säkerhet hade gjort mer nytta), den levde kvar länge. När jag på 1980-talet besökte Vara, fascinerades jag av att stationen fortfarande saknade ställverk, att alla växlar var klotväxlar och att de tågvägsskiljande växlarna låstes med hänglås....

1951 skrev sjätte distriktets distriktschef till SJ elektrotekniska byrå (som tagit över signalfrågorna från Bantekniska byrån) och påpekade att Vara nu var den enda station på sträckan Herrljunga - Uddevalla som saknade säkerhetsanläggning (Öxnered som också var oförreglad ansågs väl som en Bergslagsbanestation). Distriktschefen tyckte det behövdes fullständig förregling, men insåg att detta kunde dröja eftersom den kanske borde samordnas med breddningen av Västgötabanan, och när den skulle bli av var "helt obekant" [genomfördes aldrig].

I avvaktan på den fullständiga anläggningen (som alltså kom fyrtio år senare) föreslog distriktschefen att infartssemaforerna skulle bytas mot ljussignaler. Utfartssemaforerna kunde slopas. Fyra fällbomsanläggningar borde elektrifieras; då kunde signal- och vägvakten vid Kyrkogatan dras in. Korsningen mellan smal- och normalspår borde skyddas med dvärgsignaler.

Elektrotekniska byrån (Ebr) signalavdelning var överbelastad, och svarade först efter fyra månader på 6 distriktets skrivelse. Svaret från Åke Karsberg på Ebr var ungefär (ej ordagrant) "vi hinner inte projektera ens ett provisorium enligt era förslag. Ordna det själva istället och rapportera till oss när det är klart".