Jag tillhör de lyckligt lottade som i ensiffrig ålder fick lära mig hantera helstekt rödspätta i restaurangvagnen …

När jag själv var i ensiffrig ålder under 1950- och början av 1960-talet tog även snälltågen så lång tid på sig att ett ordentligt mål mat i restaurantvagnen var nödvändigt vid resor t ex Göteborg - Stockholm eller Stockholm - Norrland. Dock gjorde själva restaurantvagnarna inget större intryck på mig - jag uppfattade dem nog som en inte särskilt intressant specialvariant av de vanliga stationära restauranterna. MEN det jag minns är de tillsynes alltid extremt långa vandringarna mellan sittplats och restaurantvagn. Framför allt passagen mellan vagnarna, över svängande och skakande övergångsbryggor och genom textilbälgar. Ett härligt avbrott i det påtvingade stillasittandet! Ibland kunde det också, vid resa till eller från Norrland, på väg till lunchen eller middagen vara nödvändigt att passera en resgodsvagn (antar att detta gällde när man satt i kursvagnar som var inkopplade i tåget bara på en delsträcka). Ibland saknades sidogång i resgodsvagnen, och då kunde föräldrarna notera "och där står våra polletterade väskor!". Det inskrivna resgodset gick ju oftast med samma tåg som man själv åkte i.