I en broschyr inför starten av City Expresstrafiken Göteborg - Stockholm 1983 finns en bild på en man med telefonlur i handen. Bildtext: "På det nya affärståget kan du ringa. Men ingen kan ringa dig. Varför skulle vi ta bort en av de största fördelarna med tåget som arbetsplats!"

Detta vid en tidpunkt när resenärer med västtyska DB:s motsvarande "affärståg" sedan nästan trettio år hade möjlighet att ta emot samtal. Ankommande telefonsamtal besvarades av tågsekreteraren, som sedan över tågets högtalarsystem ropade ut att "herr NN har telefon i tågsekretariatet". SJ hade förstås insett att det inte fanns underlag för sekreterartjänster på svenska tåg, dessutom fanns väl ännu inga fungerande högtalare i vagnarna, däremot höll man i början av 1980-talet på med försök att överföra högtalarutrop och dörrstängningsimpulser via tågvärmeledningen.

SJ:s tågtelefon på City Express var placerad i ett skåp som av personalen låstes upp när någon ville ringa.

Det dröjde några decennier innan SJ gjorde specialinsatser för att öka möjligheten till mobiltelefonsamtal ombord på X2000-tågen - nu var möjligheten att slippa ankommande telefonsamtal inte längre ett marknadsföringsargument.