Jag flyttade från Gävle och började på SJ HK någon gång kring 82/83. Fick då lägenhet i huset och hade Rimbobanans fastighets AB som hyresvärd. Lägenheten var en etta på första våningen och trafiken på Valhallavägen var mycket intensiv. Bodde bara ett år och vad som hände sedan med bolaget vet jag inte.

Ett kuriosum var att hyresgästen före mig var Thor Modéens änka som flyttat till lägenheten efter mannens död, vad jag kommer ihåg.

Då är frågan när landstinget köpte fastigheten?
Och hur förhållandena såg ut under tiden fastigheten ägdes av Rimbobanan (som förmodligen var ett dotterbolag till SJ) men SL tagit över Roslagsbanan - hyrde SL (eller snarare Järnvägs AB Roslagsbanan) stationslokalerna?

Det fanns även ett "mellanspel" när fastigheten hade en bygmästare som ägare (jag tror det var Reinhold) vilket slutade i konkurs och SL fick köpa tillbaka kåken... (1992?).
Eller var det Rimbobanan som sålde fastigheten till Reinhold och det var först 1992 som den kom i landstingets ägo?

(Detta kanske är perifera frågor för de flesta som är intresserade av järnvägshistoria, men eftersom jag jobbade med den senaste renoveringen av huset har jag ett speciellt intresse för frågeställningen... det var då jag fick intrycket - troligen felaktigt - att fastigheten följde med när SL övertog Roslagsbanan. Järnvägen alltså, inte fastigheten Roslagsbanan 30!)

svamlar
Thomas K Ohlsson

Oavsett övrigt svammel så verkar uppgiften om Reinholds stämma. Jag sökte i SvD:s arkiv och 1994 finns en artikel införd som ger vid handen att Reinholds konkurs slutade med att Trygg Hansa blev ägare till fastigheten Roslagsbanan 30.

Anledningen till artikeln är att Trygg hade träffat avtal med SL om att de skulle förvärva fastigheten, men under processens gång hade hyresgäster bildat en bostadsrättsförening som menade att den i och med lagstadgad hembudsrätt hade rätt att köpa den. Trygg sökte tydligen dispens hos Hyresnämnden och Bostadsdomstolen. Där fick man inte gehör, men man hade någonstans tryckt in ett servitut som bland annat gav SL lägre hyra. SL själva anförde att de ville investera i fastigheten för att förbättra för resenärer mm och att det sågs som ogörligt att förhandla i dessa frågor med en bostadsrättsförening, varför man ville förvärva fastigheten själva.

Exakt hur historien slutar framgår inte, men vi vet ju att SL till slut köpte och enligt artikeln skulle föreningen behöva lämna besked före sommaren innevarande år. Bostadsrättsföreningens ordförande lämnar kommentaren att de måste sätta sig ned och räkna på det hela med anledning av servitutet och de inte vet hur det ska gå ihop. Kanske blev det helt enkelt så att de gav sig för att de inte fick ihop ekonomin. Man kan för övrigt notera att bostadsrättsföreningar med mycket lokaler kan bli lite knepiga ur skattehänseende för medlemmarna.