Dessa telefonposter satt med ett avstånd av två kilometer längs våra linjer. På kontaktledningsstolparna satt det små gula pilar som angav var närmaste post fanns. Jag som förare fick alltså gå max en kilometer till närmaste post.
I loken fanns det en en läderväska med lur. På denna lur fanns en nummerskiva. Man kopplade in sig på ett uttag i posten, ibland fanns det två uttag, Signaltelefon och Bantelefon.
I locket satt det en liten telefonlista med nummer till närmaste bevakade station.
Hade man lite tur blev det ton och man kunde ringa och begära hjälplok.
Denna väska kollade man noga vid klargöringen av loket.

En sån telefonpost fanns länge kvar på plattformen i Malmköping, trots att järnvägen som sådan var försvunnen. SJ ägde väl marken en god tid efter att det blev museispårväg och telefonkabeln fanns kvar hela vägen mellan Stålboga och Skebokvarn.

Ska erkänna att undertecknad lekte med att ringa ut från den. Man började med att slå en 2'a om jag minns rätt. Sen kunde man slå önskat riktnummer i järnvägens 900-nummerserie.