Följande har jag skrivit på SÅS FB-sida som en kommentar på inlägg om när ångloket SSnJ 7 ska flyttas till friluftsparken Torekällsberget i Södertälje för statisk uppställning där. Enligt i varje fall tidigare planer då tillsammans med BJ K 36 från BJs. Som vanligt i mina inlägg är det fenomenet jag i första hand vill uppmärksamma, så ingen förening ska behöva känna dig onödigtvis utpekad ;-):

Pyramidalt 1960-talstänk bakom detta, egentligen: Man ställer upp ett par ”fina gamla ånglok” i en hembygdspark för ”minna om svunna tider”. Ett par lok som inte har nåt med –i detta fall- Södertälje att göra: Ett är ett tanklok från Saltsjöbanan, det andra ska (väl?) vara eller bli ett äldre tenderlok från BJ. Men som är hyfsat ovanliga och unika även på nationell nivå.

Men visst; dom är ”tillgängliga” och –jämfört med vanligare förekommande B, E2 och andra större tenderlok- lättare =billigare att transportera. Fast dessa hade varit mer representativa för Södertälje då. Men vem bryr sig, ånglok som ånglok?

Och den typen av ”tänk” medförde ju ändå att vi några decennier senare hade fordon att ta hand om =renovera och få i gång t o m. Så nu kanske vi gör en tjänst åt framtidens ”gammeltågsvänner”?

Men ändå: Detta skulle ju vara ett kriterium för Centrala Anslag att användas till: Två så pass unika fordon som dessa ska inte behöva stå och (mer eller mindre) förfaras, varken i Bergslags Lärje, i Västberga eller på Torekällsberget. Men vad gör man när ingen vill och kan?

/ L G

Jag tycker det är ett framsteg om de får viss omvårdnad på Torekällberget, jämfört med att de står utomhus i Västberga och Lärje. Jag förstod det som att tanken var något slags väderskydd, åtminstone under den kalla årstiden? I varje fall måste ju Torekällberget hålla dem presentabla när de står synliga.

Självfallet skulle jag gärna se dem igång, men jag kommer inte att satsa egen tid och egna pengar på dem. (Om jag åter skulle engagera mig i museibanebranschen, har jag andra prioriteringar.) Och jag tänker inte skriva här och begära av någon annan att använda sin fritid eller sina pengar till det.

När det gäller anslag från stat och kommun, så tror jag inte egentligen att det är synd om museitågsbranschen jämfört med andra former av kulturhistoria. Vi (museitågsbranschen) skulle ju naturligtvis kunna prioritera om, och komma överens om att vi ska ansöka om pengar till renovering av just dessa två lok, om vi kan enas om att de är mer värdefulla än t ex den objekt som annars är aktuella. De var ju ändå flera miljoner som tillföll museitågsbranschen förra året. Så om vi koncentrerar alla ansökningar för 2019 på dessa två lok, som borde det ju kunna bli en bra slant. Med ett par års pengar så borde det väl kunna räcka till att t o m lämna bort loken till Meiningen eller ennan lämplig ånglokssmedja, om ingen av oss vill göra det själv.

Men det skulle ju bli många andra projekt som skulle få stå tillbaka. Och givetvis krävs det en mycket bra motivering varför så stora summor ska koncentreras på just dessa två lok och inte spridas på andra arbetslivsmuséer.

Att Sveriges befolkning via Riksdagen skulle prioritera en avsevärd ökning av anslagen just till museitåg, tror jag inte är aktuellt. Faktiskt skulle inte ens jag själv göra den prioriteringen, jämfört med andra samhällsbehov. Så vi får nog "rätta mun efter matsäcken" om vi inte kan hitta andra intäktskällor.

I vissa andra länder (främst England, men även t ex Schweiz) samlas det in för våra förhållanden enorma belopp från privatpersoner och företag. Skulle det kunna fungera även hos oss? Jag kan inte bedöma det, vi har ju inte välgörenhetstraditionen på samma sätt som i många andra länder utan har lärt oss att Staten tar hand om oss (på gott och ont). Men saker och ting förändras jag, så kanske?

/funderar
Leif