Här kommer fortsättningen:

Urbanisering och långpendling

På sjuttiotalet fick alltfler insikten att Stockholm behöver avsevärt bättre förbindelser med mälarregionen i övrigt. Politiska beslut togs som skapade delvis helt nya järnvägar inom området. Standarden på den norra sträckan var inte alldeles hopplös men på den södra sträckan byggdes helt nytt och till stor del en bit ifrån den gamla banan. Den norra sträckan blev delvis ny, fick ny dragning vid Stäket, ginade förbi Tillberga och fick dubbelspår fram till Kolbäck. Den banan kallas numera Mälarbanan och fortsätter längs en nybyggd sträcka från Jäder vid Arboga över Käglan till Hovsta, alldeles norr om Örebro. Den södra, som fått namnet Svealandsbanan fortsätter från Eskilstuna via Kungsör och ansluter till Mälarbanan före Arboga. En växande del av båda banorna har nu dubbelspår och en del fyrspår, så att mötande tåg inte ska hindra.
Resandeutvecklingen på båda banorna, trots byggstopp och förseningar, har överträffat alla förväntningar.

Nutiden dras av dåtiden

Vid årsmötesresan dras tåget sannolikt av ett orange TGOJ Ma-lok, en ASEA-konstruktion från början av femtiotalet och under decennier en urstark (och snabb) dragare av malmtågen mellan Grängesberg och Oxelösund. SJ hade lok av samma typ. De använde dem bland annat för de stora norrlandsnälltågen, till exempel Nordpilen. Det gamla lokförartalesättet sägs vara: ”Ge mig ett Ma och jag kan ta vilket tåg som helst.” Må deltagarna komma fram! I tid.

Anders Wejryd.