På väg till slakt.

Pannan kom senare att läggas in i SJ nr 3. Vid den tiden fanns nog ett levande hat/avsky för BJ inom SJ ledning.

Nog hade det gått att nytillverka en panna till nr 3. I Norge lät man nytillverka panna till loket Caroline.

Ovan skriver BD att det inom SJ-ledning fortfarande nog 1955 fanns ett levande avsky/hat till BJ som gjorde att ”Prins August” inte fick någon nybyggd panna utan att man istället ”offrade” pannan från C9 1821, fd BJ 29 till Prinsen. Så småsinta skulle man alltså varit 8 år efter att BJ blev statligt bolag och 7 år efter att BJ gick upp i SJ. Varför skulle man gjort så? Och då med en Generaldirektör som tillträdde 1949 ett år efter BJ förstatligande.
Läser man sedan i Bertil Rehnbergs bok ”Ångloksminnen”, Trafik-Nostalgiska förlaget Järnvägsminnen 7, där han berättar hur han fick uppdraget att hitta en lämplig panna till Prinsen så blir historien lite annorlunda. Under 1955 fick Järnvägsmuseums chef Nils Ahlberg besked av SJ ledning att man inte ville bekosta någon ny panna till Prinsen inför SJ 100 års jubileum. Ahlberg kontaktade då maskinbyrån om hjälp att hitta en ny panna. Uppdraget hamnade hos Rehnberg. Han kom fram till att lämpliga pannor var de som fanns i C9 och KA3, fd BJ-lok. KA3-loken kunde inte komma ifråga eftersom de tillsammans med sin reservpanna skulle bli beredskapslok. Återstod då C9 1821 som stod uppställt i Alvesta sedan 1954 i väntan på skrotning. Ahlberg blev glad över att 1829 panna kunde användas efter lite ändringar. Inget tyder ju på att SJ ledning var inblandade i den lösningen.
Ahlberg fick även frågan om han avsåg att spara 1829 som museilok. Vilket man kunde göra och sedan lägga in en KA3-panna. En panna som man senare kunde prata loss från Försvarsbyrån. Ahlberg hade tagit det som en bra idé och noterade förslaget men mer blev det inte.
Så är i korthet Bertil Rehnbergs historia om hur ”Prins August” blev med ny panna. På Järnvägsmuseum borde det finnas skriftväxling mm kvar om pannbytet.