Öl. Lindby behölls av SJ som infrastrukturell station (Tågmötesplats), trots bara 4 km avstånd till Gärdslösa. Man bytte ca 1952 t o m ut T-semaforen mot tvåskens huvudljussignaler. Dessa kunde dock körsignalera till enbart huvudtågspåret. Vid de sannolikt fåtaliga tågmötena fick tågen till sidospåret "flaggas in".

"Vevbommarna" i norra bangårdsänden manövrerades Soh av förarna (sommartid eventuellt av biljettpojkarna).

Öjkroken blev håll- och lastplats 1934. Platsvakt Gunhild Thörnkvist tycks ha "ärvt sin fars station", vilket förekommit på fler ställen. Ett par mekaniska bommar fanns. Från 1954 dessutom eldrivna bommar vid Kalleguta, ca 1 200 m bort. De hade där ersatt svängbommar. Öjk var därför bemannad för alla tåg.

Intressant att man gjorde sig omaket att bygga om Öjkroken med ljussignaler om man ändå inte gjorde det möjligt att fälla sidotågväg i ställverket. Hur såg det annars ut med ställverk på Öland? Landskapet lämpar sig ju utmärkt för T-semaforer och det är väl det som de flesta stationerna hade.

Lundtorp fick ju under SJ-tiden vevställverket ombyggt så att det fanns ljussignaler vid de två förgreningsväxlarna på linjen från färjestaden och norrut (mer om det på ekevings eminenta hemsida: Lundtorp på Ekeving )

På sidan 93 i boken "Ölands järnvägar" ser man ett ställverk i Gärdslösa och på sidan 94 skymtar man en liknande apparat i Ölands Skogsby. I detta dokument Ser man dessutom infartssignalen till Skogsby som rent storleksmässigt ser ut att vara en treskens.

I Mörbylånga fanns också en apparat med ljussignaler och den finns det en bra bild på i tidigare nämnda bok. Hur såg det ut på de andra säckstationerna längs linjen? Borghoml hade en semaforanläggning som verkade leva kvar rätt länge.